Bakom nästa gathörn, kanske. Eller det nästa. Någonstans i den här delen av staden skulle den finnas. Den där perfekta, genuina lilla krogen där allt skulle kännas så där som man drömmer om. Så där som vi pratade om, när vi bestämde oss för att det var Lissabon vi skulle åka till. Vi var inte dumma, tvärtom. Vi var coolt kulturella, pålästa och urbana, och vi förstod direkt att den där välkomstshowen på hotellet efter middagen inte alls var den musiken vi två hade kommit hit för. Fado. Portugisernas egen blues. Musik med smaker från gatstenar, med dofter av fjällad havsfisk, hård kärlek och mögliga gröna vindruvsskal.
"Ni går dit på egen risk", hade reseledaren sagt när vi gav oss ut på egen hand efter midnatt. Taxin stannade i utkanten av Alfama. Det sjaviga gamla fiskarsamhället som sedan länge vuxit ihop med staden Lissabon, men som ännu inte gått igenom den upprustning och medelklassanpassning som gjort Europas gamla stadskärnor mer och mer lika varandra. Alfama efter midnatt var dunkla gränder, trasig kullersten och släckta butiksskyltar. Skräp, tvättlinor och överallt dessa katter. Och här och där, längst in i grändernas grå labyrinter, lyste små lyktor som visade vägen till de nattöppna krogarna.
Fado. Riktig fado. Portugisisk blues. Och så vi. Två turister, långt från Sverige och långt från hotellet. Bortom nästa gathörn, eller det nästa, skulle vi hitta det vi drömde om. Det riktiga Lissabon, fadon, och det riktiga livet.

De bästa ställena låg en trappa ner, det förstod vi. En bra bit in i Alfamas labyrint av gränder hittade vi ett litet torg, fläckvis upplyst av två gamla järnsmidda gatlyktor. Längs torgets ena långsida låg en liten kyrka med sliten fasadputs och en park med fontän framför ingången. Mot andra sidan låg vanliga gamla bostadshus, med tysta balkongfönster mot torget och bommade småbutiker i markplanet. Tre smala tvärgator försvann in mellan huskropparna. Därinne i den första gränden skymtade vi ljus i källarfönster, och sorl av främmande, höjda röster. Vi såg på varandra, avvaktande och förväntansfullt. Det här var inte bara ljudet av alkohol och spruckna män i ännu ett av världens alla hamnkvarter. Det här var musik också. Ljudet av stränginstrument och en varm, fuktigt vibrerande mansröst som letade sig upp och igenom de andra ljuden. Alfama. Lissabons skitiga och varma hjärta. Vi hörde ljudet av riktig fado, portugisisk blues, och vi var livrädda.

Servitören tittade skeptiskt på oss och pratade inte engelska. Han visade oss till ett litet bord i hörnet närmast restaurangköket. Fukten kröp längs kakelväggarnas mönster i den nästan fullsatta källarlokalen. Diskmaskinen i köket öppnades och stängdes, och tryckte in pustar av varm vattenånga genom ventilen ovanför våra huvuden. Det var fruktansvärt varmt, men ingen verkade besvära sig över det. Vi pekade i menyn och beställde en halvliter av husets Viño Verde, som kom in underbart iskall i en sliten karaff med handtag. Varsin skaldjurssallad gjorde att vi hade något att plocka med, medan vi storögt såg oss omkring i lokalen. Framför oss stod fyrkantiga matbord utspridda, fyllda med matgäster och alla deras tallrikar. Ett litet berg av disk tornade upp sig på de flesta borden, det verkade som att man tillbringade hela kvällen här på krogen och långsamt åt sig igenom hela menyn tallrik för tallrik. Medelålders par pratade över borden med skarpa, intensiva röster som trängde igenom sorlet. Yngre män bjöd sina flickvänner på cigaretter, och visade fram innehållet i sina plånböcker som för att övertyga dem om att de var äkta och menade allvar. Tre äldre kvinnor runt ett eget bord nickade tyst till varandra och sneglade strängt mot de yngre kvinnorna intill. En kortväxt man, propert klädd i svart kostym och röd sidenslips, gick runt bland borden och pratade familjärt med några av stamgästerna. Troligen restaurangens ägare, tänkte vi. Ingen vid borden bevärdigade oss turister med så mycket som en blick, vi var ensamma i världen en sen kväll i Alfama.
I baren närmast ingången trängdes andra och rastlösare unga män, inuti ett moln av cigarettrök och ilsken vit alkohol. Servitören pratade med bartendern och en av de unga männen som hängde vid den smala bardisken. De tittade åt vårt håll, och nickade i något slags samförstånd.

Längst in i rummet, mot ena kortväggen, fanns en liten scen. Tydligen blev det paus precis när vi kom in, så scenen stod tom i över en timme medan vi tysta smuttade på vår Viño Verde. Till slut klev den lille mannen i kostymen upp på scenen och knäppte på mikrofonen. Vi gissade att han tänkte presentera artisterna, men istället ställde han sig bara tyst framför mikrofonen och väntade in de tre musikerna - gitarr, portugisisk gitarr och bas - med händerna knäppta på ryggen och blicken fäst någonstans i taket. Sedan, plötsligt och utan ett ord, började de alla fyra samtidigt - som om de avbrutit sig mitt i en sång och nu bara fortsatte. Fado! Det HÄR var riktig fado. Vi tittade på varandra, och formade tyst var sitt häpet ansiktsuttryck. Shit! Häftigt. Portugisernas egen blues fyllde lokalen, den överröstade sorlet från baren och fick de unga männen vid borden att luta sig tillbaka i stolarna med blicken vänd mot scenen. Vi sippade förläget på vår Viño Verde, som om någon just avslöjat en hemlighet.
Fado. Det riktiga Lissabon, med riktig portugisisk blues. Här och nu, i Alfama, levde vi det riktiga livet.


Musiken flödade i en ändlös timme. Vi bara stirrade på scenen, som fastsmälta på stolarna och utan att våga bryta förtrollningen med så mycket som en viskning. Mannen vid mikrofonen blundade och sjöng, obegripligt men glasklart sjöng han Portugals svidande blues för oss; om veckornas arbete och nattens längtan, om grändernas människor och deras hårt bultande bedragna hjärtan. Svetten rann i fåror nedför hans ansikte, men han rörde inte en min och behöll den mörka kavajen på. Efter den dryga timmen gick så sista låten mot sitt crescendo, när sångaren plötsligt lyfte sina händer mot taket och sjöng en lång, skälvande hög ton innan han lika plötsligt släppte ner händerna till sidorna. Allting tystnade. Alla fyra bugade kort, och gick av scenen.

Snart gick sångaren runt igen bland stamborden, där flera av sällskapen nu började resa sig och lämna lokalen. Vi tittade på varandra. "Det är kanske bäst att vi betalar", viskade jag. När vi tittade upp mot baren var servitören och två andra män redan på väg mot vårt bord. Servitören rev av en lapp från sitt block, lade den på vårt bord och skrev siffran "200".
Vi tittade på lappen och på varandra.
"Two hundred", förtydligade servitören. "Two person, yes! Food, wine, and the music. Two hundred Euros!" Vi skakade oförstående på huvudet.
"No. It's a mistake! There was no cost coming in here! We asked you when we came."
Servitören, som nu visade sig kunna lite engelska, tog fram en meny. Han bläddrade upp näst sista sidan, där det stod med liten text - bara på engelska och tyska: "Music is 25 Euros/hour". Sedan repeterade han:
"Food, wine, music. Two person. Two hundred euros, please!"
Varken servitören eller de två andra männen gjorde någon ansats att lämna bordet. Vi förstod att vi hade blivit lurade, och att det inte fanns någonting att försöka förhandla om när det gällde priset. Och vi hade inga tvåhundra euro. "Ha inte för mycket pengar på er i Alfama", hade guiden på hotellet sagt.
Stämningen blev alltmer hotfull runt vårt bord, i den nu nästan folktomma lokalen. Två till av de unga männen från baren anslöt sig till sällskapet, och slöt cirkeln runt oss. Ytterligare en man närmade sig, och fick de andra att backa för att släppa fram honom till vårt bord. Vi hörde hans röst innan vi såg honom - en iskallt syrlig men klingande och kraftfull mansöst.
"Soooo… Tourists, eh?! Why is it always a problem with the tourists? They eat, they drink, and then they don't want to pay!"
Det var fadosångaren, som mycket riktigt verkade vara mannen som bestämde saker här på krogen.
"We are sorry", försökte vi. "We didn't know that the music cost money to listen!"
"The music... You didn't like?"
"Yes... Yes, it was fantastic. We play music ourselves... in Sweden... and we wanted to hear real Fado. Portugese Blues. So we came here..."
"You play music too... you two?" Sångaren avbröt vårt nervösa babblande, och tittade på oss med samma kyliga skepsis som vi blivit mötta med hela kvällen. "You… Are you any good?"
"Some say we are", försökte vi. "We sing songs by the famous Cornelis. It's a bit like fado, Swedish blues... you know Cornelis?"
"No, no!" Sångaren vände sig halvt om, som om han redan förlorat intresset för oss och tänkte lämna oss i de andra männens våld. Han lyfte armen, och gestikulerade upp mot scenen. Med ryggen mot oss höjde han rösten.
"If you can play… Play! If you can't play... Pay! Okay?" När han inte fick svar vände han sig tillbaka om igen, och såg på oss med rynkad panna och otåliga ögon.
"Okay?"
Äntligen förstod vi. Vi var turister, skräp och snabba pengar för honom och hans krog, men nu hade han fått för sig att han skulle ge oss en chans. Och nu undrade han om vi tänkte ta den.

Vi klev upp på scenen på domnade, skakiga ben. Jag lade en gitarr i knät, och vi satte oss på var sin stol vid scenkanten. Sångaren - chefen - försvann in i köket, där vi hörde honom slamra runt och utdela order till kökspersonalen. Servitören och de kvarvarande männen samlades på nytt i baren vid entrén, hällde upp varsitt glas, tände cigaretterna och tittade skeptiskt ner på oss där vi satt ensamma i ljuset av en strålkastare. Vi spelade. Vi körde på med Cornelis, Kent, Thåström och Nils Ferlin. Svensk blues.
Fadosångaren kom förbi framför scenen ibland, han nickade och snurrade händerna framför sig som en befallning om att vi skulle fortsätta. Betala vår skuld. Med mera Cornelis, folkvisor och ölreklam. Monica Zetterlund och Håkan Hellström. Vi sjöng och spelade allt vi kom på, allt som kunde ta oss genom den livrädda natten i Alfama. Blues. Riktig, svensk blues, i det riktiga Lissabon. Här och nu spelade vi för livet. Det riktiga livet.