Hennes första dag på gymnasiet hade redan gått helt fel.

Så nu satt hon här. Ensam. Uppkrupen i ett fönster, i den tysta korridoren där hon gömde sig från de andra i klassen. De hade väl gått in nu, någonstans.

Hon tog fram schemat som han - klassföreståndaren - delat ut på uppropet. Svenska. Fan också. De har två timmar svenska nu. Ååh... hon hade velat vara med där. Men nu gick det ju inte.

Hela sommaren hade hon läst böcker och lyssnat på musik. Badat lite med Sara och Jonna, men aldrig följt med ner till Stenudden där alla träffades på kvällarna. Hon brydde sig inte om det där längre. Den här sommaren hade hon istället tagit bussen själv in till Punkten, det nya biblioteket för 16-20-åringar. Läst tidningar i sofforna, ätit lunch på cafét. Och lånat böcker. Mest biografier först - om musik, och om musiker som intresserade henne av någon anledning. Ibland var det kläderna, en röst eller någon textrad, men mer och mer själva tiden och platsen de kom från. Manchester. Boston, New York. Eller de där små svenska städerna som hon inte kunnat skilja på förrän nu, när hon började få koll. På vem som kom varifrån, och hur alla blev som de blev.

Hon var helt säker på att klassföreståndaren hade känt igen henne. Hon kände ju igen honom.

Så nu fick det bli som det blev för henne också. Åka hem igen. Förklara för mamma att det här med gymnasiet, det var nog inte hennes grej just nu. Att det fick bli ett sabbatsår. Såklart skulle mamma bli ledsen, och fråga varför. Helvete. Vad skulle hon säga?

Hon kurade ihop sig och gömde huvudet mellan knäna.

Runt hörnet från Punkten hade hon hittat ett par roliga butiker som hon brukade titta in i. Den första hade mest vintagekläder som hon aldrig vågade prova, medan den andra butiken var mer som en loppmarknad, med möbler och porslin och skrynkliga pocketböcker. Här stal hon minst en bok varje vecka hela sommaren. Några musikböcker, men mest romaner. Hon läste baksidestexter, och när hon hittade något intressant lät hon boken försvinna ner i ryggsäcken. Pappa hade hjälpt henne att sätta upp en hylla när de målade om hennes rum tillsammans, så nu hade hon redan en egen liten boksamling ovanför sängen.

Och så var det den där elgitarren. Den hade dykt upp i butiken i början av juli. Röd som ett läppstift. Femhundra kronor, och den kunde hon ju inte stjäla. Hon hade frågat mamma, som svarat att hon ju inte fyllde år förrän i november. Och en vecka senare var den såld.

Nu ekade någons steg ute i trapphuset. Hon ryckte till och såg upp, och insåg samtidigt att hon grät där hon satt. Och nu kom någon hitåt.

En gång. En enda gång i somras blev allt helt fel. Just när hon hade ställt sig på huk bakom en bokhylla, för att låta “Den amerikanska flickan” åka ner i ryggsäcken, blev hon stoppad. En hand på armen, och en lugn röst bakom henne.

“Du, vi ställer tillbaks den där. Eller hur?”

Hon hade vänt upp huvudet och sett honom. Han såg inte arg ut, men det kändes som att han såg rakt in i henne. Hyllorna snurrade till när han hjälpte henne på fötter. Hon mumlade något, lade boken i hyllan och försvann snabbt ut ur butiken. Den veckan blev det inga fler turer till staden. Istället låg hon på sitt rum och lyssnade på musik. Varje gång det ringde ute i hallen bet hon ihop hårt, vände sig på sidan och låtsades sova. Men ingen ringde efter henne, och nästa måndag tog hon bussen in igen och fortsatte som förut.

Dörren svängde upp. Nu stod han där, och tittade ner på henne.

“Jaha, du sitter här... Fanny heter du alltså?”

Hon nickade ner i knät.

“Vi har börjat utan dig uppe i svenskan. Ska du inte vara med?”

Han såg in i henne. Hon kände det. Och så rösten. Lugnet.

“Eller har du några andra planer, Fanny?”

Hon reste sig på stela ben, och gick framför honom ut i trapphuset. Hon tog trappan nedåt. Den stora porten knakade när hon tryckte upp den och gick ut över den tomma skolgården.

Hon skulle iallafall fortsätta hänga på biblioteket. Fråga mamma om hon inte kunde få en elgitarr när hon fyller sexton. Sedan fick det bli som det blev.