sitter i det svala
efter åskan
och regnet
det hårda kalla
brutala

fryser
och vet att
de flesta andra
inte ens kan
tänka sig det
just nu

värmeböljan
glömde min
hemort....

läser
drar till
lägger ifrån
drar mina egna
slutsatser
och alla
leder mig
osökt och magnetiskt
helt bortom kontroll
och spärrar
naturligt till dig

med plågsamt
mycket kärlek
som jag hatar
att jag känner
och jag skäms

för jag som
kunde ha varit
lycklig med
vem som helst
om jag bara
velat haft någon
av dem
som ville ha mig men
jag vill bara
ha dig.....

jag har aldrig
förr behövt
skämmas för min
kärlek

men denna gåta
som du ledde in
mig i
och aldrig lät mig
fri från

den känns svårare att
lösa än det
svåraste krysset
den kringelkrokigaste
labyrinten
och hela världens
miljö och epidemi-
och övriga stora och små
samhällsfrågor
känns som en baggis
i jämförelse

jag älskar dig
så mycket att jag
gråter
just nu mest inuti
men minsta tecken
på din närvaro
på denna jord
får mig att översvämmas
och drunkna i det salta

förresten,det salta
är väl det som
räddat mig
hållit mig flytande
strax ovan avgrunden
tänk "döda havet"

dumma tankar om att
du bara ville vara
en bro för mig
när jag gick från
ett liv till ett annat
men jag vet att det är
osant

annars hade jag lagt mig
raklång över bron och aldrig
mer klivit upp

visst bar du mig
du lyfte mig
oändligt högt
så högt att jag
nästan kunde ha
varit en ängel
som betydelsen av
mitt namn
om mina vingar bara varit
vita och vädertåliga...

inspiration
provokation
jag minns hur illa du
tog vid dig
då jag frågade eller
tanklöst antydde
att du gillade att
provocera mig

men det var nog fel läge och
fel man att leka ordlekar med
du tog det fel
när allt jag ville säga
var att jag älskade dig
och
att du betydde så mycket
för mig

redan då...

fortfarande

även om jag har
insett att du
aldrig kommer
att läsa detta
och skulle du mot
förmodan få veta
hur jag
verkligen känner
så kommer det
inte ändra
vare sig på
värmeböljan i resten
av Sverige
eller kylan hos mig
ikväll.....