Väggar av stål som skiljer oss åt.
jag fortsätter bita ihop,
hur jag än kämpar vill jag ej känna gråt.

En vägg av hat och förakt som med sin prakt nekar oss
något som borde vara VI men i mörkret och skuggan av
vänder jag mig om och tvekar igen.

Möter blicken av min egen skugga
alltid falnande skör
viker undan och flyr till ett hörn där skuggan inte ser.


Du stod för ljuset i min kreation av en spröd vitmålad skapelse
din existens förbarmande varma strålar
värmde redan stelfrusen kropp i natten.

Undantaget ingen utanför denna värld av stål
samvaro utan klara begrepp mot omvärldens kalla
mot varandra möts vi igen i viken utan namn.


Ärligheten som varade ett andetag
en tystnad som gav mer svar
i mörkret står jag stark.

Numret till lyckan inristad i sanden som sakta smeks av nordanvind
låter lyckan sakta suddas ut för att åter stanna
skuggan letar efter mig igen.


Ännu trygg i mitt hörn i ett rum av stål
jag springer för att inte låta skuggan ta mig
vacklar i mina steg och snubblar.

Rogivande smeker skuggan över ansiktet
jag kryper mot ljuset som finns på andra sidan väggen
hör hur hjärtat slår sina starkaste slag för dig.