Jag satt och studerade ett kvinnoporträtt

funderade på konstnärens förfaringssätt

Då kom en man blossande på sin cigarett

sa att kvinnan kunde vara livets efterrätt

Jag häpnade och tänkte på etik och etikett

I magen fladdrade oro omkring fjärilslätt

Han bar i ena handen en flygbiljett

allt var redan förberett

Jag undrade om allt kan vara förutsett

Under vemodiga toner från klarinett

ute i månljuset såg jag hans silhuett

I en bris härligt sommarlätt

lekte toner från en stråkkvartett

Allt beror på vårt betraktelsesätt

om det ska bli en harmonerande duett

och när den grå vardagen framträtt

försvinner skimret som omgett

Då vill ingen vara den andres marionett

inte heller bara stå sig slätt

Så när jag lämnade konsthallens porträtt

fann jag mig ha ett helt nytt synsätt