* * *
En vit dag dog bortanför horisonten.
Himlen klädde på sig i ett sorgset dis.
Du har skymtat i minnet som en skugga,
Som en gnista överlevande i askan.

Höstvind rör med sina händer
Ett svart täcke av becknatten.
En brasa av mitt själ slocknade tidigt,
Stenar av inspirationen svalnade i den.

Din gestalt är bitter som en malört,
När jag sitter i omfamningar av tystnad.
Jag var framför dig såpass ren
Såvitt var du ärlig mot mig.

Varför kastar vi i självbränningens hetta
Askan av beklagandet på varandra?