1.
Kärlek är en gåta. Det vet vi alla. Kärlek är en gåta och för att förstå den måste du bemöta den med logik, timing och ett praktiskt tänkande - tre saker jag aldrig haft. När jag äntrar ett förhållande... fan, till och med en simpel situation med en kvinna jag åtrår eller tycker om tycks jag aldrig kunna spela mina kort rätt. Jag säger rakt ut vad jag tycker... i exakt den stunden jag tycker det. Jag har inga hemliga agendor eller mästerkupper planerade in i minsta detalj. Jag är ingen taktiker, det ligger inte i min natur. Så kul för mig.

2.
Jag kan se hur dina ögon mulnar. Hur du formar outtalade åsikter om mig framför mina ögon. Hur dimman tar vid. Det där isiga uttrycket, det säger allt. Men du ska veta att du är långt ifrån den jag behövde eller ville ha. Du är raka motsatsen, du med ditt svarta hår och sönderklippta tröjor och piercingar. Tror du jag någonsin ville ha allt det där? En tonårsflicka med identitetskris som i ena stunden klär sig i vita koftor och pärlhalsband och lyssnar på vilken sönderproducerad autotune-hitlåt radion än spelar, men som i nästa färgar sitt hår rosa och intalar sig själv att hon älskar Mötley Crüe tills det tillslut blir sanning. Du är en lögnare. En bluff. Inget mer. Jag är en bluff jag också men det är åtminstone mig du hör i mörkret, det är mina toner som förför dina öron och det är min röst som smeker dig.

3.
Ibland älskar man någon på tok för mycket för att berätta det och ibland önskar man att man aldrig introducerats. Ett missfall, hittills okänt från min sida. Mer än så behöver man väl inte säga egentligen, men jag tänker fortsätta ändå. Det var två månader gammalt, med knäled och och hjärna och händer. Organ och muskler börjar fungera. Ögonlock börjar utvecklas. Två månader och stort som ett hallon. Och jag hade aldrig kunnat bli en farsa nu ändå. Jag kan inte ta hand om någon när jag inte ens kan ta hand om mig själv. Förmodligen den äldsta klyschan i världen iförsig. Jag är glad att barnet dog. Innerligt. Det hade blivit ett riktigt ångestbarn, satt till världen utan vare sig hopp eller stabilitet eller ens kärlek som startskott. Ett missfall, för mig okänt fram tills för en dryg timme sedan. Och hur jag sen spenderade natten i hennes säng, för mig själv visserligen, och hur tankarna snurrade; mina spermier måste vara jävligt friska... sköt igenom p-piller och dåliga odds. Jag trodde nästan att jag var steril. Guess not. Jag går ut, dricker öl och hundrakronorsdrinkar och en fyra Jack Daniels innan jag drar i ensamhet till den gula bussen som ska ta mig hem. Huvudet snurrar av allt, inte bara promille. Jag är glad att jag inte är pappa och jag är glad att jag inte är sammanlänkad med den tjejen. Du hittar ett ragg och går hem med honom och jag blir hemligt sur utan att säga något. Igen. Jag hoppar av bussen och tänder en cigg och sparkar en liten sten framför mig och tänker att jag aldrig mer vill gå ut med er.