1.

Vi bilade ner till Alperna i oktober, Patricia och jag. Väl där spenderade vi kvällen i en liten ljusblå stuga med altandäck, på vilket vi satt och drack vin och rökte cigaretter i tystnad. Jag såg ut över landskapet. Det var nästan mind-blowing. En reva i vardagen. Som knark för dagdrömmaren. Och bredvid mig satt hon med sitt korpsvarta hår och sina höga kindben och sin negativa attityd. Men jag sket i den nu, den var långt ifrån tillräckligt dominant för att förstöra en kväll som denna. Hon sträckte sig över mig och tappade upp ännu ett glas vitt och jag log för mig själv, något hon märkte utan att kommentera det. Just i den sekunden var vi samspelta, hon och jag. Vi trivdes och vi visste om det. Himlen färgades i rött och gult och purpur när solen sakta dalade ner och klövs i horisonten. Kvällsmånen väntade snällt på sin tur ovanför de snöstänkta bergen. Jag minns att jag tänkte... jag tänkte; hur bra har vi inte det just nu? Att sen behöva åka tillbaka till skräniga, mediekåta svensk-Sverige och dricka kaffe och handla på IKEA och hata invandrare... varför inte bara stanna här? Göra det här till vårt liv istället för det vi hade innan. Och trots att just den där viljan bubblade väldigt starkt inom mig höll jag mig från att säga det till Patricia. Något sa mig att hon inte hade hållt med. Hon gillade Sverige, det visste jag sen innan. Hon gillade sin lägenhet och hon gillade sina grannar och hon gillade att slå på Halv 8 Hos Mig när kvällen närmade sig. Jag kunde aldrig relatera till allt det där. Jag hatade trafiken utanför lägenheten, jag undvek grannarna så gott det gick och jag gick alltid hellre iväg för att ägna mig åt andra saker när tv-tablån åkte fram på Macbookens glansiga skärm. Nej, där var vi olika, Patricia och jag. Vi tyckte olika om i princip allt när jag tänker efter; varesig det handlade om stora frågor eller musik eller mat. Trippen till Alperna var det första vi hade enats unisont om på väldigt, väldigt länge.

Det blev mörkt och ganska kallt och framför en brasa satt vi och tittade på varandra. Vi var nakna - jag blekfet men hon fantastiskt slimmad och gyllenbrun. Hon var nästan lite mer än vad jag förtjänade, vem var å andra sidan jag att sätta gränser för en sån sak. Hon började smeka sig själv framför mig och jag satt tyst och såg på och kände att jag inte riktigt befann mig i stunden med henne. Jag hade så många tankar som for omkring innanför pannbenet. Jobbintervjun som väntade på mig därhemma. De halvskrivna låtarna på köksbordet som jag bara längtade efter att få sätta tänderna i igen.Mitt ofödda barn, som jag förmodligen inte skulle få veta någonting om egentligen. Patricia greppade min kuk med sin hand och jag slungades tillbaka till verkligheten och till nuet. Jag kysste henne men kände inte så mycket som jag initiellt trott jag skulle känna. Vi hade sex i soffan framför den sprakande brasan. När morgonen grydde vaknade jag av att hon tände en cigarett och då också trotsade rökförbudet i stugorna. Jag ryckte på axlarna, tog en dusch och tände en jag också.
“När ska vi åka tillbaka hade du tänkt?” frågade Patricia och såg på mig med en distanserad blick. Jag suckade inombords men var långt ifrån överraskad. Jag svarade att jag inte visste, att det inte spelade någon roll, och drog på mig ett par jeans och en ren kofta och gick ner till matstugan och tog med mig frukost tillbaka till stugan. När jag väl stegade in i stugan igen var Patricia borta, och förblev borta tills det var dags att åka. Jag gav henne en sur blick när hon dök upp vid bilen och vi körde hem i tystnad.