* * *
Min själ, som du tog till fånga,
Vågade inte att minns om frihet...
Min dröm kunde alltid avguda
Varje nyck av dina magiska ögon.

Jag tog dig med en tålmodig belägring,
Som hundratals ointagliga fästningar.
Du virvlar nu ovanför mitt öde,
Som ett höstlöv över en eländig åker...

Regn förutsäger igen sorgen för mig,
När moln begraver ögat av solen,
Lurviga avstånd svepas in i dimman,
Där horisonten förvridas ensamt...

Jag ville vara som ett ljus i ditt fönster,
Men brann upp i någon svår eld...