Du ser mig inte, ändå har du känt mig längst av alla människor i mitt liv.
Jag förstår de hjälplösa själarna, som med en kniv, griper tag om verkligheten,
ett bestående fenomen lämnas kvar, på deras sträva tyg, det går inte att tvätta bort.

Sanningen, den är enkel. Nej, sanningen, den är svår.
Missuppfattningar, tvivel. Inget medel kan ändra det faktum, att det består.

Aj, hjärta, aj.

Jag söker inte verkligheten, som mina hjälplösa själars vis.
Jag lever kvar i drömmen, mardrömmen där det förflutna lever sitt liv.

Jag ber om förlåtan, en ursäkt, en tröst och en förstående blick.

Jag ber om uppmärksamhet, att få lov att vara den som är vek.

Är det okej att få gråta? Är det okej, att inte vara stark?

Är det okej att förlåta? Är det okej, att berätta sanningen?

I stället för att blodet forsar från mina handleder, blöder jag osynliga tårar.
Förpestad lek och svek.

Jag vill återgå till verkligheten.