Det är nog dags, att glömma dig min vän.
Men hur kan jag kunna glömma, förtränga dig, då jag ständigt söker din blick?
Oavsiktligt, försvinner jag in i en drömvärld, där du och jag möts.
Där ditt hjärta talar om sanningen och din mun förblir tyst.

Jag ser det på dig, du vet. Jag vet vad du känner.
Men att avslöja mig, min kärlek, skulle riva ner allt vi byggt upp.
Kan vi offra allt det? Ska vi vänta och låta vår kärlek dö?

Som en ros man slutar vattna,
Att se varje blad falla,
Tills det ej längre finns något kvar?

Det är nog bättre att glömma, ja vem vet,
Vi kanske möts igen, någon dag?
Möts med både hjärta och själ.
Men tills dess, skall jag bara vara jag.