* 

längst bort mot muren
stod jag, kommer mot mig minnen

blåa sken och kyla dock hemkommen värme
lyktorna

som månebarn i isiga manshänder
söker sitt

hemma vid

täckta
armar ben att skyla
hud av nare tärd och lärde lömskhet
i busk och backe

smyg och attack i nattligt matta sken

kastad kring av ring med vapen 
regler satta

av mobbens spe en fest för avsked
hemmåt väntar magar grytor

barn på barn och nya order

en glimt av tid

i otids Ge

ett liv på nåder grymma svarta
ett liv för alla och en var

från Odin och hans like Tyr

och ner till eldfängt Sparta

*

hon såg när de gick över gården
och hörde

nu ser hon skuggan kvar lämnad
klamrande sig fast
i skrevor, i stenars hålrum, i vildvinets stänglar

för dig att finna svalka i
den sommar du går förbi

igen

som våra vägar följs åt
så följer år på år

den vinter jag gick, stod jag stod
när du gick mot eld och blod

i söder

kvar
i otidens tid i norr
stod kätting av sig själv och borr

där domaren lät fälla sin klubbas huvud

ner i bänk
sprickande sitt åldriga kärnträ

satte där ett järn kring hand, fotled hals och bål

satte ring i mur med lås
satte bur framför med lås
satte ring av alla i byn

omkring

med valet lås
eller stämpla som om aldrig förr har
sett ett värre väsen

tunnor med halvt ruttnad fisk

tunnor med tistel kardborr och björnloka

tunnor med beck och säckar med fjäder
bark och sot

och narrens högljudda skådespel framför
med stadens blåa banér där för

att starta allt

om igen

om igen

*

jag har väntat

dröjt kvar

dröjer så kvar
dröjer att leda

skenets väg för dig

*

i vindens isljumma vårviskning om nästa sommar
en längtans otid i bunden frid
att uppnå

endast eget tålamod kan äga det tillträdets favör

där invid mur naglad kedjad av kätting nysmidd
av byns smed betald i guld och moccasin av hjorthud
sulad sydd och stoppad

för avfärd efter löning för trängtande familj
med åtta små

en tandlös knogad
drogad av längtan in i höghusets salar

en arbetare, inte att häda
endast förstå som tidig färds lärdom

*

invid på jord hamrad av hovar
tre tunnor av trä

kallhamrat stål omkring
band tvenne oxiderade

brunflammiga flagor oryckta av vinden
den nordliga isens blåst alltid vinande
men nu kom våren sakta

lock som av träklubba låst med kilar två
där mognar nästes straff

*

gastens kallblå sken jag bär
fladdrar kort till

i skuggan lämnad kvar
jag håller det där

bara så

bara så

tills du syns i fjärran kommande
gå över heden lommande så där
som avslappnad längtans hemfärd

som egentligen

en kämpe över ljungen sjungen all sin prakt
en givakt att vörda makt som
lärd få pröva

håller det som så i
händer
kedjad då de vise föll från muren

djurens tid förbi

håller det kvar
liten stund
för nästa sommars vandrings runt
åttans egna lega

helig stig
helig helig som tid i otids liv

helig vandrings frid invid
jag väntat blott en glimt av glimmer

lycklig nu den bidat, älskad kommer

hem

*