Om jag bara kunde hitta kärleksdikten jag skrev till dig.
Jag kommer tyvärr bara ihåg några få ord.
Jag beskrev din skönhet, både din yttre och inre frid.
En främling var jag för dig, en grå fasad täckt av jord.

Minst sagt är du en skönhet, sällsynt värme du utstrålar.
Några få ord från dig och mina irriterande smilgropar syns.
Ingen annan jag mött, har den förmågan som du har.
Du gör mig lycklig, varje sekund med dig är sagolik.

Dagarna går och min förälskelse förvandlas till förståelse.
Jag vet att jag inte är vacker, jag är inte blind.
Jag vet också, att min intelligens aldrig kommer att kunna mäta sig med din.
Jag har slutat hoppas, min roll är betraktaren och konsten är din.

Jag är inte värd dig,
Även om du ofta skriver hur värdefull jag är.

Du är god, jag vet det.
Jag känner det, enda in i.

Så jag antar,
att du är min manliga Laura,
Och jag din kvinnliga Petrarca.

Min kärlek klär dig vackrast på avstånd.
Det är nog bäst för oss båda.

Jag önskar att jag hade kunnat hitta kärleksdikten jag skrev till dig.
Om en rörande osynlig kärlek, i desperat hemlighet skriven av mig.