Jag var ett barn,
Lekandes med min vän,
Hoppade hopperep,
Med den ena änden av repet, knyten kring en stolpe,
Och den andra änden, hårt i min lilla hand.

Jag skrattade, det var då,
Du fångade min blick,
Du kom cyklandes på en ny cykel,
Frågade gjorde du, vilken väg som till centrum gick.

Jag dig följde, hjälpsam som jag var,
Naivt ovetande om människans ondska.

Obehaglig jag mig kände,
När du omfamnande min taniga kropp.

Rädslan tog över,
Jag sprang under din arm.

Tillsammans sprang vi,
Hanna och Jag,
hem, hand i hand.

Skam, det var den känslan jag kände,
Varnad, för fula gubbar,
Idiotisk, jag, ett litet barn,
Mig kände.