* * *
Ett modfällt rop av dystra tranor
Föll sönder över de gula skogar.
Vi undviker varandra, som bojor,
Fastän vi träffas i drömmen i smyg.

Det verkar att vi är ständigt i farten
Och gick vilse i en labyrint av livet.
Vi skulle vilja gå på en landsväg,
Men väljer pinor av väglöst platser.

Låt skilsmässan skadar igen sina hovar
Och galopperar på stubb av min själ.
Jag vill för att en stark tanke om mig
Stormade ideligen din sinnesfrid.

Lövfällningen virvlar över Sverige
Och ser jag din gestalt genom den.