-Vi skulle kunna prata om ärr, sa han med hatten och la in en pinne i brasan.

Först senare slog det mig att det vi lågmält erkände för varandra runt brasan inte var de ärr vi fått utan de ärr som ännu inte läkt. De läkta pratade vi inte om och de ännu vidöppna nämnde vi inte alls. 

Det är något särskilt med det där att
bli uppsprättad
bli uppfläkt 
i det närmaste förblödd

och ändå älska själva orsaken

Vi föder skrevande över graven, det glimtar till för en sekund och så blir det mörkt igen. Man kan fråga sig varför vi ändå fortsätter att skreva när även sekunden innebär så mycket smärta att vi kan sitta runt en kakelugn och visa upp ärr i olika kulörta toner.

-Vi kan prata om ärr, sa han med hatten. Och det gjorde vi, men inte om de vidöppna ety de är alltför röda även i det mjuka sprakande skenet.