Vi klättrar upp på trädens grenar.

Mitt liv blivit en tävling,
Först upp vinner.

Jag tvivlar en sekund, ditt skratt triggar mig.
Men jag vill inte mer.

Jag ser skönheten i dig, ser allt det där jag inte har.
Du kan allt, i mina ögon.

Jag ger upp och klättrar ner.

Vid trädets rötter sätter jag mig, med gråten i halsen.
När du klättrat ner frågar du;

- Varför är du ledsen?

- För att du kan allting bättre än jag, svarar jag så uppriktigt jag kan utan att låta tårarna rinna över.

Du skrattar, jag blir sur.

- Jag hade aldrig klarat att klättra ner så snabbt som du.