han är lycklig,det måste jag tro
endast den tanken kan
skänka mig ro

så det spelar ingen roll
om min melodi går i moll...

jag spelar ändå med blodigt
allvar
och slutar inte förrän jag
finner något svar

jag ser honom leka
skratta och le
och det gör mig glad
fast nog skulle det ge

mer om det var
bara mellan oss två
om han stannade kvar
så jag slapp se honom gå

för han går varje gång
som om inget har hänt
och visst kan han ha rätt
men min låga han tänt

och det bränner rejält
inifrån och ut
och jag ser ingen början
ej heller nåt slut....