Dvärgen satt uppstöttad med kuddar, fastselad i sin specialbyggda rullstol och kvinnan, vårdarinnan bakom hans rygg, som höll i stolens handtag, var hans ogifta äldre syster. De var båda någonstans i medelåldern.

Det lilla barnet, som aldrig sett honom förr, betraktade honom storögt. Mamman höll barnets hand i ett stadigt grepp, under det de båda kvinnorna samtalade, över huvudet på barnet och dvärgen.

Han log mot barnet. Hennes nyfikna blick var annorlunda än de vuxnas blickar, den var ren och oförfalskad. Inte värderande. Alls inte nedvärderande, och han var i grunden, bakom all sin fysiska begränsning en vänlig man, så han skänkte henne ett stort, varmt leende. Hon log tillbaka.

Hon var ett mycket ensamt barn och hon såg inte dvärgens deformerade, spastiska kropp, inte hans oproportionerliga huvud eller skeva anletsdrag, hon såg bara någon annan som var liten, på samma nivå som hon. Hon såg inte en vuxen man, hon såg en kortväxt person i sittvagn och trodde att han också var ett barn. Ivrigt började hon dra i modern. Hon ville fram och bekanta sig, fråga vad han hette, hon ville få en vän och kamrat.

Moderns grepp hårdnade, panikslaget. Det gjorde ont i barnets hand.

– Stå stilla! Var tyst! signalerade moderns arga blick som hastigt föll på henne, snett, liksom i smyg, som om modern varit rädd. Barnet förstod inte och det skrämde henne. Här var något farligt, något främmande och okänt.
Hon vågade inte se på dvärgen mer.

Inte gick det att förklara för ett så litet barn att den där systern vid deras mors dödsbädd lovat ta hand om sin gravt handikappade bror så länge han levde. Inte gick det att förklara där och då, inte senare. Vad kunde barnet förstå om smärtan i att ge upp det egna livets möjligheter för en annans skull, om att förtäras av en bitterhet som kunde slå ut i häftig ilska ifall någon glodde för närgånget på den annorlunda skapte brodern; en ilska som var till lika delar syskonlojalitet och hat mot allt och alla som hade allt hon aldrig fick, en ilska laddad med skuldkänslor.
Nej, det gick inte att förklara sådant för ett barn. Kanske kunde ingen förstå. Så det blev inget vidare sagt om saken.

Dvärgen dog med tiden. Hans bräckliga kropps system gav upp. Systern levde vidare, ensam och bitter.

Barnet växte upp till en ung kvinna.

Men ännu sedan hon blivit vuxen och flyttat hemifrån, kunde hon gripas av en oresonlig, oförklarlig skräck, med hjärtklappning och tusen nålar i huden, när hon någon gång i stadens vimmel mötte en av de småväxta.
Det var minnet av moderns grepp om barnets hand, hårt och varnande, som väcktes.