Här sitter jag och jag väntar på att Mannen, Maken, Fadern - the One and Only, the Head of the House - skall återvända. Jag sitter i ett älgtorn. Marken är långt nedanför mig och jag är högt ovanför den. Jag har skoskav, det bränner som fan, det bränner som fan. Försöker tänka bort det genom långa monologer angående Förintelsen. Skoskavet gör av någon anledning mindre ont då.

Vi gick hemifrån klockan sexton. Klockan är numera någonting med tjugoett och det är mitt i augustimånaden. Det har börjat mörkna nu. Jag kan höra alla mina älgkompisar, Tolvtaggarna, stå och frusta långt inne bland granstammarna. Jag är inte rädd. Jag sitter i ett högt älgtorn. Älgar klättrar inte. Jag är inte rädd. Jag har en stark pappa. Jag är inte rädd.

Jag är rädd.

Jag äter en av mackorna.

Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i värld-

En stor pappa, utan sällskap av Tolvtaggarna, dyker upp i älgtornets öppning då. Jag anstränger mig hårt för att inte yppa några som helsta tecken av den stormande glädje som kittlar mina smilgropar. Jag lägger utflyktsfilten om hans regnblöta axlar. Han ler tacksamt men skakar av sig den efter några minuter. Lägger sig på rygg med benen längs väggen, upp mot taket. Börjar nynna på en Anita Lindblom. Hans djupa basstämma dundrar sig genom älgtornets tak, golv och väggar. Han trummar med händerna mot sin mage. Det låter som ett tåg. Intercity.

Jag lägger mig bredvid. Tar av mig mina skor och tänker på Förintelsen.

- Vill du ha en aspirin?

Nej, jag vill inte ha en aspirin. Jag befinner mig mitt i sådant som livets gång. Jag skiter i allt och jag vill inte ha en aspirin.

Sedan blir det sen natt och sedan blir det tidig morgon. Vi har ingenting att dricka men vi har massor av mackor och vi äter mackor, mackor, mackor. Ost och prickiga korvar. Någonstans där tuggar pappa, sväljer, säger att vi ska gå öster ut. Bortanför åkrarna utan slut skall en landsväg med en och en annan enstaka bil slingra sig. Som en ORM ska den slingra sig. Så vi gör det, vi går öster ut.

Tolvtaggarna står och frustar bakom granstammarna.