hör dig ta jackan från kroken, lyfta väskan
kan höra gruskornen från dess undersida
landa på hallgolvet

ett efter ett

vidöppna sinnen är jag nu
spara, bankar hjärtat
så jag tror att det ska slå sönder mig,

SPARA



redan en insikt om att hit kommer jag återvända
ofta, för att tävla mot mig själv

försöka minnas

tapeternas färg
[vad är ljust gula?]
och så vidare i oändlighet,
varje liten detalj

inget är för obetydligt,
det som eftermiddagssolen gjorde
[vad är målade liv i oss?]



jag vet det inte då,
att jag kommer spela upp
i en omöjlig repeat,

och till sist förlora
för minnet kommer blekna, sakta svepa bort
radera mjukhet, närhet,
vad allt heter



jag vet det inte då,
att det är sista gången
du är ett ögonblick i mitt liv
det hade varit för omöjligt



i skenet från trapphuset
står du dold bakom vinterjackans värme
bara ett steg bort

med ett andetag i bröstet
ett svart hål som bitit sig fast
och river min insida som en tornado
vill jag gå efter dig



men hälen är fastvuxen mot korkmattan
kanske den där stoltheten,
du sa att jag hade

så jag blir kvar och låter dig gå
står stilla – trots att jag faller
och fortsätter falla



och när ljusen släcks
i huset mittemot, är jag ensammast i världen