jag minns er nu
och kan nästan se er

där under eken
i skuggan



ni målade perspektiv
åt mig,

i alla färger



utan att peka
med hela handen

utan professorstitel
eller pengar
som ledstjärna



ni tog aldrig för givet
förväntade er aldrig

utan kämpade
arbetade



skogen var
er största kärlek
varje storm
varje skyfall
av betydelse



och där runt fikabordet
era berättelser
om de värsta vintrarna



starka händer runt
små kaffekoppar

kängor, rutiga skjortor
och med ansikten som
levt med väder och vind
nära,

som ett andra skinn



men jag hörde er aldrig
klaga på
förutsättningarna

istället såg ni
alltid utmaningen



och nu vet jag att jag
återvänder
till Stockholm

med en samuraj
i mitt bröst