känner hur rädslan
häftstiftar sig fast

släpper och
rinner
längs ryggen


liksom
virkar mina nervtrådar

tills allt som återstår
är en grytlapp,



hjärtat
nu isglass

borde droppa
på golvet där jag står,

smält av värmen
från mina kinder
när jag rodnar


och säger
att jag förstår dig

[det gör jag inte,
kommer aldrig göra
och har aldrig gjort]



men du är tillbaka
så jag väljer

elefanthud,

dagen till ära