När Intet sväljer Intet gapar Det ändå efter mer trots att själen ber om nåd.

Med sina brutna vingar lämnar människorna avtryck i jorden. De överlämnar bylten av otröstliga spädbarn framför lyckta dörrar och inte förrän barnen åter dansar över den märkta jorden suddas spåren ut.

Jag plockar upp det ena byltet efter det andra så länge jag vet att tid finns.


, när tystnaden når stjärnorna vilar jag mina trötta vingar.


Skuldrorna känner sanden och saknaden,

nyfödda dagar seglar förbi, nära eller borta i horisonten där åldriga dör. Stenar kastas genom kärlekstunnlar där rosor växer i mynningarna. Trädkronor leker tafatt med solen där molnen ler. Havets brusande ger snäckor liv där fåglar lyfter över vågorna.

Barfota genom livet känner jag sandkornen.