Den Upplyste satt i Favoritlunden, så brukade hans disciplar, det vill säga hans lärjungar, kalla det ställe som denne regelbundet drog sig tillbaka till efter de långa undervisningspassen. Solen stod i zenit och vilostunden var inne. Nu satt han där och slappade under ett visst träd när han plötsligt stördes av ett oljud som trängde rakt igenom hans halvt meditativa tillstånd. Han gav ifrån sig en suck och öppnade ett öga för att utröna varifrån oväsendet kom. ”Att man aldrig kan få vara ifred”, muttrade han lite misslynt. ”Jag som mer än andra behöver min me-…” Han avbröt sig tvärt när källan till oljudet plötsligt materialiserade sig. Vad i allsin dar var detta?

En märklig figur kom genom lunden, hoppandes och skuttandes. Så kastade den upp något stort och grått i luften alltmedan den utstötte gälla ljud vilka föga behagade Den Upplyste. En liten människa var det, bara ett barn. Hon, ty en flicka var det, var randig och fläckig av smuts och hade ett hår lika rött som kejsarens karmosinfärgade mantel. Nåja, nästan i alla fall. Hennes kläder utgjorde ett sammelsurium av omaka tyger och färger vilka gruvligt skar sig mot varandra. Den disharmonin kunde inte ens smutsen dölja.

”Här kommer Pippi Långstrump! Tjola hopp tjola…” Pippi tvärstannade när hon fick syn på den lotussittande gestalten. Så lyste hon upp i ett igenkännandets solvargsgrin och blottade därvid en tandrad vilken inte var alldeles fullständig.

”Hej! Det är du som är Buddha, va?

”Var hälsad! Hrm…hej… Man kallar mig så, ja.” Den Upplyste öppnade även det andra ögat för att riktigt kunna betrakta detta märkliga exemplar av människa som han egentligen inte önskade någon social kontakt med. Men någonting hos den obeskrivligt utstyrda och lortiga lilla flickan väckte ändå hans intresse. Han skulle återuppta meditationen lite senare. Dessutom var det hög tid att intaga te. Han tecknade åt henne att komma närmare.

”Och du är Pippi, förstår jag av din… hm… sång. Men ditt andra namn borde vara Medelstrump istället eftersom din…"

”Va??” avbröt Pippi argt. ”Då blir jag ju som vem som helst! Det var det dummaste jag hört. Vuxna är konstiga, ska jämt göra om en. Men det trodde jag inte om dig. Du som…”

”Lugna ditt upprörda sinne! Allt skall uppenbaras i sinom tid. Men det är dags för mitt vilote. Önskar du möjligen göra mig sällskap och dricka samman med mig?”

”Såklart jag vill! Ro hit med en kopp bara. Vilote passar perfekt nu för jag har hoppat och skuttat i timmar och det blir man ganska trött av, ska du veta. Ibland är det hemskt jobbigt att ha så mycket spring i bena!"

Den Upplyste log en smula vid denna sammanfattande upplysning, intog därpå vanlig sittställning med benen utsträckta i deras fulla längd samt bjöd henne med en gest att slå sig ned under det stora trädet. Därpå räckte han fram en ganska stor kantstött men vacker skål sedan han fyllt den till knappt hälften. Pippi tog ivrigt emot den med båda händerna och började genast sörpla i sig den välsignade drycken. Det var väl det hon visste, här fanns en som förstod sig på både det ena och det andra. Vilote ska man dricka ur en skål, då känner man hur gott och vilsamt det är!

De drack en stund under rofylld tystnad. Efter att ha stillat törsten lade sig Pippi ner med händerna knäppta som kudde, suckade belåtet och tittade upp i den väldiga trädkronan där solen letade sig ned genom lövverket.

”Det här är ditt favoritträd, va?”, sade hon och halverade kudden så att hon kunde sträcka upp en hand med spretande fingrar, som för att sila solstrålarna ytterligare.

”Favoritträd… hrm… jo, det kanske man kan säga. Det har åtminstone haft viss betydelse för mig. Men för att nu återgå till…”

”Å, var det här som du blev upplyst? Va’ spännande! Kan du inte berätta om det? Snälla!”

”Hm, jo du förstår, det där låter sig inte riktigt fångas i ord. Det rör sig på ett annat plan, bortom jaget, bortom medvetandet…” Den Upplyste tystnade, slöt ögonen på nytt och tycktes sjunka in i sig själv. Pippi väntade stilla, för en gångs skull utan minsta otålighet. Efter några minuter tog han till orda igen. Och nu fanns det en ny närvaro i hans lite trötta gammelmansstämma.

”Nej, det går inte att beskriva vad det handlar om. Många har försökt. Närmast kommer skalderna och konstnärerna. När de förlorar sig i den kraft som möjliggör deras skapande kommer de understundom tämligen nära detta tillstånd och detta kan i sällsynta ögonblick avspegla sig i deras konst.”

”Va’ betyder understundom?”

”Vet du inte det? Nej, du tillhör förstås fel generation. Jag håller inte så noga reda på det där med åldrar och generationer längre. Jo, det är ett äldre ord för ibland. Ett alldeles utmärkt ord om du smakar på det, under-stund-om…”

Pippi funderade en stund, hon rynkade pannan för det hade hon sett andra göra när dom tänkte intensivt. Hon antog att det skulle hjälpa till att hålla tankarna på plats därinne. Hon smakade på ordet med vidöppna sinnen. Men det var något med själva rytmen i ordet som störde henne… Plötsligt gav hon till ett illtjut som fick hennes sällskap att skyndsamt slå händerna för öronen. Han var ju fortfarande begåvad med fullt normal hörsel och den ville han inte mista.
Så hoppade hon upp som hade hon varit en länge spänd fjäder som äntligen släpptes fri. Pippi började hoppa och skutta som tidigare medan hon för full hals skrålade:

”Understundom Pippi Långstrump,
understrumpom alla rumpom”

Så där höll hon på ett bra tag, sedan hejdade hon sig och såg med lysande ögon på Den Upplyste, denne hade tagit händerna från öronen och betraktade nu roat den livliga flickan som ägde så mycket spring i benen. Om han inte varit den han var skulle han minsann ha blivit avundsjuk på barnets obändiga energi. Nu hade hon börjat hjula också, det blev flera varv runt både honom och det omfångsrika trädet. Sedan stannade hon upp precis invid hans bara fötter, hennes ögon lyste ikapp med de rosiga kinderna, sedan utbrast hon andlöst:

”Det där visste du, va? Att det rytmade med mitt namn, alltså?”

”Kanske det. Man får tillgång till ganska mycket när man är så här” svarade han kryptiskt, alltjämt småleende.

”Men varför tyckte du då att mitt efternamn var fel?”

”Medelstrump är ditt uppenbara namn. Se på dina strumpor, den ena är lång och den andra kort, lägg ihop dem och dela i två lika stora delar, och de blir medellånga. Sådana som de flesta av dina kamrater har.”

Pippi stirrade på Den Upplyste. Drev han med henne? Ett småleende lekte fortfarande i hans mungipor. Misstänkt likt det hon hade sett på statyn i nischen därhemma. Statyn hade hon fått av Sjörövar-Fabbe och hon var mycket förtjust i den. Hon visste minsann att strumporna var lika långa, det var bara det att det ena strumpebandet hade gått sönder och då hade den strumpa som blivit fri hasat ner för varje hoppsasteg hon tog, så att den nu syntes vara inte ens hälften som lång som den andra. Det måste väl för sjutton gubbar alla kunna se! Hon bestämde sig för att han drev med henne.

”Du tar ingenting på allvar, va?”

”Åjo, visst gör jag det. Men jag fäster inte lika stor vikt vid sådant numera. Det finns sorg, glädje, vrede och en mängd andra känslor, med det viktigaste är ändå jämvikten. Det är de häftiga lynneskasten som förorsakar så mycket ont i världen. Människan är tvingad att lida så länge hon håller fast vid sina lidelser. Hon saknar, älskar, hatar, längtar, förbannar, sörjer, blir nedstämd, hämndgirig, gläder sig – allt i en oändlig känslodans. Passionen är människans fiende, utan den skulle hon inte lida. Men i de stunder då hon bara är mår hon som bäst, då uppnår hon en temporär balans, en sorts sinnesfrid, som gör henne gott. Hon glömmer sitt eget jag och sina bekymmer och vilar just då i något mycket större.”

Den Upplyste fångade med ens Pippis blick och gjorde en liten paus som för att låta orden sjunka in. Pippi betraktade honom nyfiket och uppmärksamt. Så satte hon sig ned igen, nu mitt emot honom, och slog armarna om sina strumpklädda ben. Nu hade han återtagit lotusställningen. Han väntade tills han kände att hon hade slutat tänka på de där med strumporna, sedan fortsatte han dröjande, nästan drömskt:

”Vid sådana tillfällen får människan en glimt av något som hon vanligen sällan ägnar en tanke. Men det krävs mycken tid och träning för att uppnå ett mer stadigvarande resultat. Att bli munk eller nunna kan vara ett steg på vägen, men det finns också andra vägar. Det viktiga är att för att kunna uppge sitt jagtänkande måste man först ha ett starkt jag som man känner sig trygg i, först därefter är det möjligt att komma vidare och uppgå i något större. Den oceaniska känslan. Numera pendlar jag fram och tillbaka utan svårigheter. Jag skulle inte ha något emot att stanna där för evigt. Men som du nog vet så har mitt jordiska jag avgivit ett heligt löfte till denna värld. Och löften, stora som små, ska man vara försiktig med om man inte är beredd att hålla dem i ära. Det vet du med all säkerhet.”

Pippi rodnade lite när hon med ens mindes alla de gånger hon tvärsäkert hade lovat att göra något och sedan totalt glömt bort det när något roligare hade yppat sig. Nu började hon undra vilka löftesbrott som var en följd av ren glömska, och vilka som förorsakats av något helt annat…