Det som blev kanske är det bästa,
även om man skulle sagt allt det där, då, så skulle det inte bli som man ville.
Det kanske skulle sluta helt fel.
Kanske är det bästa alltid det som händer i slutändan.

Men hur vet man att det inte är tvärt om,
att det är det värsta som alltid händer?
Att det är så svårt att bli lycklig för att man måste gå motströms mot det som är det som ska hända.

Hur vet man vad som är bäst när man inte upplevt motsatsen?
Allt är en stor chansning,
och jag tror att vi inte gör valen,
de blir.
Och de blir nog inte som vi vill men ibland kanske det är det som är bäst.
Att det inte blir som vi vill,
kanske för att det är det bästa,
kanske för att det är det sämsta.
Kanske för att vi måste lära oss,
och det är det bästa sättet för oss att lära oss just det.

Jag vill tro att våra val vill oss gott,
att det som händer vill oss gott,
men jag tror inte att det alltid är så.

Se på världen,
är detta det bästa som skulle kunna hända?
En förstörd jord med trasiga livsandar som aldrig verkar hitta det som betyder något,
som aldrig verkar förstå vad som är viktigt.
Men är det det värsta?
En jord som inte har gått under än för att vi försöker hålla den kvar,
med levande varelser som bryr sig om andra,
som inte känner hat utan det är kärlek som fyller deras hjärtan,
detta är inte det värsta.

Vi kan ångra våra val i efterhand,
men kolla på hur det möjligen skulle kunna ha blivit om vi inte valt det vi gjorde,
vi skulle inte ha lärt oss det vi lärt oss,
vi kanske skulle lärt oss något annat men jag vill tro att det kanske inte var just de lärdomarna vi behövde just då.

Jag ångrar aldrig,
jag vill inte glömma händelser.
Allt jag upplevt vill jag ha kvar,
vissa saker vill jag låsa in
så jag slipper se dem
men jag vill aldrig kasta iväg de saker
som tillhör mig.

Mina lärdomar,
det som byggt upp den
jag är,
hur jag tänker.
Jag vill inte ändra på något som hänt,
ibland tror jag det
men innerst inne vet jag att det inte är det rätta.
Eller, tror.