han gick för att få råd
om kvinnan som han
hjälplöst fallit för

han visste att det
var något mer
än bara förälskelse
men visste inte hur
han skulle hantera det

han höll ett fotografi av
henne i sina händer
utnött av hans smekningar
och kyssar

han såg i hennes ögon
att hon var tyngd
av allvar och sorger
och visste inte vad
han skulle säga

rädd


många mil bort
satt hon
log åt något
han hade sagt
hon hade så många
fina minnen

men han hade
försvunnit
utan ord
och det hade fått
henne inbunden
och tyst

hon visste inte
hur hon skulle
våga öppna
vare sig sin
mun eller sitt
bultande hjärta...

hon ville be någon
om råd
om mannen hon
hjälplöst fallit för


den visa damen
i sin boning var
klädd i en skimrande
ljus klänning som
lystes upp ytterligare
av de regnbågsfärgade
fönsterglasen som lekte
med solens strålar

hon satt i en rottingstol
med hög rygg
och visste att
de båda var på väg
ty sådant kunde hon
känna

och hon tog emot dem
en och en
ovetande om varandra

de berättade sina
versioner och hon fann
att de var mycket lika och
kände samma starka
känslor av kärlek och passion
även om de hade tappat
förmågan att uttrycka det
för varandra

det var lustigt,allt detta
hade hänt
och de hade ännu ej ens
mötts
det berättade ingen av de
två,men damen visste ändå...

hon sa till de älskande,i tur
och ordning
att de skulle gå till
den dimhöljda tjärnen
där älvorna dansade
om natten

och de skulle få se sin
älskade
den som var menad för dem
om de önskade riktigt
uppriktigt och hett

kvinnan småsprang
förhoppningsfull
men ändå rädd
kärlek var något nytt
för henne
även om hon alltid känt
sitt bultande hjärtas längtan

mannen tog det lugnare
studerade varje sten och
varje träd,ville memorera
allt,då han insåg att
denna dag kunde bli den mest
minnesvärda någonsin

plötsligt var det något
som strålade
på vattenytan dansade
älvor i en stor ring
vitklädda och lysande av
godhet

men det som strålade
mest och fångade hans blick
var kvinnan
den unga kvinnan riktigt lyste
och han kunde inte slita sin
blick från henne

hennes ögon var magnetiska
och han kunde inte värja sig
hennes hår böljade ner
över axlar och längs med
ryggen
hennes kurvor till perfektion
rundade och mjuka

hennes röst var dock det
som hade fått honom
att stanna
hon sjöng
och orden var som
smekningar i hans inre
hon smekte honom så
till den grad
att han inte kunde göra
annat än att sjunga med

det blev en själarnas
symfoni
och älvorna dansade
hela natten
till deras kärleksduett

de hade hittat sitt språk
och visste att nu kunde
inget längre hindra dem
från att visa sina
känslor

när gryningen nalkades
gick de nynnande
hand i hand hem

och i sin boning
satt en vis dam
och nynnade för sig
själv...

nöjd med sitt
dagsverke.....

för kärlek föder
kärlek föder
kärlek föder
kärlek........