Det är bara telefonen som är min livlina numera
men den räcker ändå inte för att lindra smärtan

(att höra din röst påminner mig om alla dagar som jag
måste utstå ensam)

kanske borde jag skaffa mig ett annat liv
där jag inte sitter instängd på mitt rum och väntar
på telefonsamtalen som egentligen
inte hjälper alls

kanske borde jag ägna tiden åt någonting annat än att
skriva dikter som alltid handlar om dig
det gör ju ingen skillnad om jag nu så skulle skriva
en hel diktsamling om dig

(mina ord når ändå inte fram och du
kommer inte ens en centimeter
närmare mig)

det känns ibland som att ljudet av din röst
lägger en snara kring min hals

en tyngd läggs liksom över min bröstkorg och
pressar samman mina lungor
(jag kan inte andas)
jag tappar fotfästet och faller
ner i en saknad som bara blir värre för varje gång
som jag påminns om din frånvaro