jag skriver bara strunt just nu
för tro det eller ej!
jag har inte så mycket annat
i mina sinnen... än dig...
och det är allt jag vill och kan
tänka på...

hur ska jag kunna skriva
vackra dikter
när allt är invaderat
av tankar känslor och
även drömmar om dig

i mitt feberrus
all yrsel var det bara du
som existerade och
jag vet inget mera

än att du betyder
oerhört mycket
för mig!

om jag bara tordes
vara sådär helt och fullt
ärlig som jag brukar
kanske kunde jag då berätta
för dig om mina rädslor
jag vet ju hur det är
det du berättade..

men jag törs inte just nu
jag blundar och väntar
på ett mirakel
för även om också du vill
och känner samma
så har du en ännu längre
väg att gå

kanske bäst att ta det
steg för steg

eller har jag redan skrämt
iväg dig,
min älskade?