igår..
tiden går så snabbt
trots allt
men igår...
vandrade jag på
molnen
hand i hand
med mannen jag
älskade

vi vandrade
men var tvungna
att vila så ofta
kanske var det bara
en ursäkt för att få
sjunka ner i hans famn
andas in hans dofter
känna hans läppar mot
mig
överallt

vi låg på mage
och tittade förundrat
på stjärnorna och månen
som gnistrade likt
diamanter
långt där nere

vi var i himmelriket
och såg allting från
ett annat håll

blev yr och
överhettad
höll på att
självantändas
då kom han med sina
källor av klart vatten
och släckte omsorgsfullt
mina eldar

jag var i himmelriket
för jag var tillsammans
med mannen jag älskade
och jag visste att det
kunde bli evigt
så starkt kändes det

sen somnade jag...

när jag vaknade upp
insåg jag att jag hade
ramlat ner
och det gör ganska
ont när man faller
från sådana höjder

eftersom det gör
så fruktansvärt ont
inser jag att det
var verkligt
det jag kände

dessutom skrämde jag
iväg honom
så han kunde inte
dämpa fallet

han kan nog
aldrig förstå
vad som hände
och hur mycket
han hann bli
och betyda för mig

men nu är det
försent

ledbruten och med
nya inre blåmärken
och ett hjärta
som har så många ärr
att det snart inte går
att laga längre

så går jag vidare
sakta
utan hans hand i min
utan den vackra
fantasin

i mitt självständiga
starka sannings liv...