Din andedräkt luktar sommar.
När de första regndropparna smeker min kind.
Saknar jag dig, för första gången.

Jag står i busskuren,
Idiotiska glasbur,
En väntan på att fly mitt förflutna,
Ja, i en del av det, ingår du.

På bussen möts jag av gråa människor,
Leendet på chaffören är påklistrat.
Krystat.

Döende ögon, ser åt mitt håll.
När jag dem möter,
Blir ägarna till dem ivrigt sysselsatta,
Någon tittar genant ner på sin mobil.

Jag sätter mig längst fram,
Längst in av de två sätena som finns.
Se mig inte.

När bussen lämnat staden,
Försvinner tånglukten,
Jag inser att jag lever.
Igen.

Jag lutar mitt ansikte mot det dallrande fönstret,
Och saknar din röst.