Av all min möda jag gjorde min första
båge med pil så vässad och kåger till,

av ene ,

spänd av barnaarm,

jag sköt
som si och så,

lillpojken så stolt
som en krigare men
var rädd ändå,

sjut skjut den flöög den
flög min lilla pil,

genom alla mina årsringar
där tid var mil efter mil,

så landar den i mitt hjärta
jag ser honom,

som två
musslor vi vaggas öppnas så som
iett hav,

han ger mej handen
den lille pojken

med sin båge
kåger och lilla pil,

långt därinunder
i ett vilset jag

där han undrat vem
som är han,

och vem
som är jag,


men när jag kramar honom
han känner lugnet,

när vi äntligen möts på
en bro som gnistrar

av dom ömmaste
glädjetårar,

under fläckig
sol

som bär alla våra minnen,
där jag är lillpojken,

och han är jag.