Vita,


så vita

Iskalla nävar


och dess fuktiga fingrar smekte
lämnade oljiga avtryck på skinnets
insida
Borrade stelfrusna knogar

drog magsäck och lunga
förbi

snart

avbruten ryggrad

Illamående,

så illamående

saliven
klibbig sav

ruttnade innan den hann smeka
stiltje över det hav
som brusade

skrek

morrade och grät
Skakade galler bakom bröstkorgens ben

Strupen

bunden
hophäftad av orons osynliga strängar



Hon bar sitt liv i bröstet
till höger om vårtan

i form utav en liten knöl


som bar hennes namn

i dess obarmhärtiga


händer