det var en gång
och fan vad de
gjorde varandra
lyckliga
tills alla rädslor
och fördomar
hann ikapp

på nåt knepigt
vis kunde ingen
av de två
inse att den andra
älskade den ene...

de lät sina egna
negativa självbilder
spegla sig i
det vatten
där de istället
kunde ha seglat
simmat
älskat

och han visste
inte hur
han skulle säga
att han inte kunde
vara den man
hon behövde
så han teg

och hon grät
för hon visste
att han också led

men aldrig skulle
hon behöva
komma på andra plats
inte när det fanns
så många som
verkligen ville ha
henne
av nån konstig
anledning...

alla utom han
den enda som
verkligen betydde
något
för henne

den sista hon
skulle älska...