låt mig för evigt backa långsamt ur er bur
det finns ingen framtid i era röster och löften
ni slår ihjäl solstrålar här
packar dom tätt och säljer dom som minnen
skeppar dom över havet som minnen
håller upp dom drypglada för bödeln i hamnen när ni kommer fram

men mina morrhår är inte till salu
mina framtassar är sprungna ur mjölk och sol
de kan inte bocka
bara doppa sig djupt ner i svartglup och sedan upp
deras betalning är nya fiskar och fåglar, nya smycken av smekt luft
mellan skuldrorna av vardag och verklighet

låt mig för evigt backa långsamt ur er bur
och fälla ut mina armstumpar som ett långt kors av vingar
och segla till befrielse genom det enda som lyser som hål i er,
ert hjärta,
men mitt eget är en klump som jag känner slå och slå i mitt bröst
och mina ögon är mina
av olika glas beroende på dag eller natt,
men mina,
och min hjärna är ogenomträngligt min
och det blod ni eftertraktar är gömt inom mig och forsande rött
tuggande av ilska ibland och ljusare vemodsmatt ibland
men rött och rinnande mitt

hur tror ni det går att hejda mig
hur vrider och vrider er beskäftighet sina lås omkring mig
det som är jag är bara mindre och mindre där

låt mig som en lossnad affisch rulla ur er bur
och segla till fjärilens vinglande frihet rakt genom ert hjärta