Nu vet jag hur det känns att vara känslomässigt bedövad.
Jag vet inte vad det beror på.
Om det är nätterna då så mycket hände eller nätterna då inget hände.
Jag önskar att jag visste hur jag skulle hantera situationen, dig.
Men det gör jag inte och jag är så rädd för att göra fel.
Vilket med säkerhet betyder att jag kommer förlora dig, det vi hade.
Det vi hade. Gäller det fortfarande.
Jag tror inte på din enkelhet.
För det här är inte enkelt. Inte alls.