Vardagsrumsklockan tickar envetet ovanför hans huvud. Sakta och bönhörligt rör sig visarna framåt. Klockan visar på elva nu, om några långa, ändlösa timmar kommer vargtimmen att grina emot honom. Även inatt.

Imorgon kommer allt att vara som vanligt på jobbet. Skratt och glam på kafferasten, ljud av teskedar som slår mot porslin när jobbarkompisarna rör om i sina kaffekoppar. Bekymmerslöst flabbar de, när de drar sina historier om när de var ute på krogen i lördags. Med ett snett leende gnatar någon annan om vaknätter då lillen håller på att få tänder. Efter det ett högljutt gäspande, som följs av ett förnöjsamt skratt.

Bara han sitter tyst. Han märker att de andra nyfiket sneglar på honom i smyg. Som om han hade en hemlighet han inte vill berätta om. Det har han, men inget han tänker berätta om.

Han vet att hon kommer att söka upp honom efter jobbet, eller kanske ikväll. I smyg kollar han mobilen och ser till sin lättnad att inget samtal har ännu har inkommit. Det kommer att komma senare ikväll, eller inatt. Kanske som e-post eller kanske bakom hans dörr.

Han ligger och vrider sig i sin säng invirad i lakanen. De är genomvåta av svett och luktar unket. Kanske borde han byta dem, men av erfarenhet vet han att det inte löns förrän det behagliga morgonljuset silar in genom gardinspringorna i sovrummet. Varmt gult och befriande.

Klockan är sju. Det varma ljuset silar in i rummet. Huvudet känns tungt men maran lyser med sin frånvaro. Bara ett kvävt skratt hörs från en mörk vrå. Som ett löfte om att hon kommer att återvända ikväll vid skymningen.