ja som de flesta av er redan vet
så har jag blivit kär
och det är både det värsta och
det bästa jag varit med om
på länge
hela min kropp
och min själ,eller kalla det
vad ni vill,
skriker efter honom

jag kan inte äta
eller sova eller
sitta still

går långa promenader
med hårdrocken som vrålar
i mina öron
älskar hårdrock
nästan lika mycket
som honom

nu är det bara en del
små problem
eller de växer till
gigantiska proportioner
i mina tankar
bara för att jag känner mig
så otroligt utlämnad
och blottad

jag kan inte dölja
någonting för honom
jag vet att man ska inte
göra si eller så eller
säga hur mycket man
tycker om och hur fin
man tycker någon är
som man egentligen inte
känner så väl ännu

men jag är väl inte som
andra kvinnor
och han är inte som
andra män
han gör så att jag inte kan
vara tyst
han älskar det jag säger
och det jag känner
och han påstår att han känner
likadant

men varför känns det då som
att JAG behöver honom mera

han vet inte att jag gråter
varje kväll för att jag saknar
honom så
han vet inte att jag längtar
varje vaken sekund till hans famn
hans leende,fylliga vackra läppar
hans ögon och hans hud

han vet inte hur rädd jag är
att mista honom
bara för att han är så
underbar
han är nästan för bra för
att vara sann

men han är sann
och alla jag frågat
säger att han måste
mena det han säger
genom hans handlingar

vi har dock inte haft
alltför mycket tid tillsammans än
båda har jobbat som galningar

inte så roligt när man ju är nykär..

ett problem kan vara att han
är blyg
och jag har svårt att visa mina
känslor helt och fullt
innan jag känner mig riktigt
säker på någon

jag är också lite blyg ibland
åtminstone i sådana här
situationer

inbillar mig så mycket här
i min ensamhet
inte för att jag är helt ensam
men utan honom känns jag
ensammast i hela världen

jag har tänkt att jag ska
inte höra av mig så mycket
nu innan han också vågar
lite mera
men jag vet att innan natten
har jag säkert pratat med honom
igen bara för att det ju är
omöjligt att låta bli

känns som det är äkta
och kan vara
men varför ska jag då
känna mig så sårbar också
varför så rädd?