avlägsen ses hon långsamt vandra
de avstängda bortglömda vägarna mot havet
och sorlet och

”sug i mig din luft”

vill hon vråla

”dra mig i håret, ta mig till vrålet”

hon vänder sig om.
för med handen över fuktig sjukdom,
stryker en kind
som rått kött – en självskada, en njutning.
och benpipan lyser klarröd i mörkret, att värja och snärja detta döende barn
som står där i fönstret
med ögon som bollar

”lola lola, vad ska jag göra?”

så tar hon ett steg

framåt och slut.

---