jag gick mina steg
med musiken som
enda ledsagare
följeslagare
och motivatör

tillät mig le
mitt i allt elände

plötsligt hade jag
funnit en hel del
nya tankar att
leka vidare med

och det kändes så
bra
så enkelt att göra
sig själv glad

vet ju att jag är
värd
så mycket mera
än det jag fick

och att jag
gjorde rätt
som inte stannade

som vägrade nöja
mig med smulor

för ska det vara
så ska det vara
rätt många procent...
närmare hundra än noll...

jag ger allt
när jag älskar
så varför skulle jag
nöja mig med
mindre..


i min fantasi
såg jag en man
kanske inte någon
som jag skulle
träffa på det viset
irl
men ändå..

han var skön att
tänka på
som omväxling

och jag kunde själv
bestämma vad han
var...


just nu är han
en nyss hitflyttad
bluesmusiker
gitarrist
från en ort 15 mil
härifrån
med en tonårsdotter

men vad och vem
han är i
verkligheten
har jag ingen
aning om

har ju inte mött
honom än....

och han får vara
precis vem han vill
bara han älskar mig
och bara jag
kan älska honom

och så snäll...
det får vi inte glömma
jag tycker om att vara
snäll med de jag älskar
så det är han;)

och vi går där
gatan fram
hand i hand
och jag kan inte
hjälpa
att jag ler
ett smått
triumferande leende
men mest lyckligt

när alla
inklusive de som gjorde
mig mest illa
står och gapar
över vår kärlek

och vi är båda
lika stolta och glada över
att ha hittat varandra
för att våra hjärtan
var kompatibla;)
(heter det så!?)

vad skönt att leka
med tanken
i alla fall.....