Stoppa bedrägeri, stoppa folk som hamnar i skiten.
Stoppa livet för våldtäktsmän, ge frid och låt barnen komma hela vägen hem.
Ge glädje åt de sorgsna, ett stänk av värdighet till den dåliga självkänslan.
Låt folket komma närmre dig, trösta med några lugna låtar.
Visste de vad lidande var?
Vad fanns i såna ögon som hennes, så vacker, egentligen underbar, varför blev jag bestraffad? Förtjänade hon hämnd?
Vad var hennes lilla hemlighet?
Ibland kastade hon sina blickar över rummet, stoppade minuten.
Hon kom alltid i sin vita klänning, vinter som sommar.
Hon var ett sådant mysterium som jag vill lösa.
Så mager, så skrämmande.


Ӏr det menat att jag ska rusa omkring

Undra om ingenting

Jag lever bara en gång

Vill bara skriva en sång

Det finns inget jag begär

Dödar själar

Önskar att jag också gjorde så

Om jag vore kär

Ville hänga över taggtråd med dig

Jag gjorde alltid så förut, själv

Det skadade aldrig mig

Min mamma skrek ofta på mig så

Hon gapade av sorg

Kunde se gommen på henne

Sprang runt vartenda torg

I Göteborg

Jag läste sagor för barn

Det handlade ofta om fångar

Prinsessor och troll

Och tomma gångar”


Hennes uppsats var en uppsats som krossade de flesta rutor i klassrummet.
En pipig röst läste den.
Vägrade tro att det var hennes.
En blick hon gav mig sen.
Jag skulle tro att jag skrek till.
Men en blyg pojke som jag, lämnad utanför stängslet.
Tittade nog för ofta på de andra, varför var jag aldrig med?
Man som jag vuxit till, så frågar jag mig själv det idag.
Jag hade likadana säckiga jeans som alla andra.
Tänkte att jag aldrig skulle kunna synas som hon.


Vem är du, Katarina? Vågar du tala till mig, Katarina?


En dag när det var allt annat än solsken följde jag efter henne i smyg.
Hennes rygg jag följde,
Gjorde att jag kände mig lite kär.
Varför hade hon så långt hår?
Varför var hon mycket vackrare än alla andra?
Katarina syntes så tydligt, ändå var hon osynlig.
Hennes lilla blå stuga till hem, med vissna blommor utanpå.
Det liknade henne.
Så skrämmande, så vacker.


Varför stannade hon så länge och väntade?
Trodde hon att dörrar flög upp av sig själva, kunde hon trolla, det var så tydligt att hon tvekade.
Varför smällde hon sedan så hårt i dörren när hon stängde?


”Jag trodde på häxor

Förtrollade kvinnor

Jag litade på evigheten

Du var med i leken

En dag när du försvann

Jag tittade upp mot ditt hus och såg att det brann

Evigheten försvann ändå
Svikandet blev leken

Var det förtrollningen

Att du inte var en saga

Eller ett för alltid

Att jag levde vidare trots allt

Det var ett påhitt”


Samma hesa röst.
Som skrek där inifrån.
Men som sagt, så vägrade jag att tro att det var hennes.
För fin för att skrika, för vacker för att göra sönder.
Vem tvingade henne göra det?
Vem var det som tyckte illa om hennes långa hår?
Vem kunde?


Hur svårt det egentligen var att låta bli att kika på henne emellanåt.
Jag frågade mig själv hundra gånger varför hon var så tyst.
Grävde ner mig själv i mystik.
Blev helt isolerad, skulle bli en del av henne.
Jag vågade aldrig mer gå till hennes hus och höra skrik.
Men jag följde varenda del av hennes skugga.
Försökte snudda vid klänningen en gång, men min hand ville inte.
Mina sämre betyg på grund av dålig koncentration betydde ingenting.
Tänkte aldrig slita mig från drömmarna under lektionerna.
Det var enda gången jag kunde se på henne, när hon satt med bläck, penna och sin röda skrivbok.
Hon böjde sig ner över pappret så att det blonda håret föll ner på höger sida om henne.
Jag undrade om det snart skulle nå golvet.


Lyssnade på saker som påminde om henne. Om Katarina, den fina.


”Det går en vind över vindens ängar,
Det fladdrar till i en tyllgardin.
Och jag ska skriva en sommarvisa
Med sol och blomdoft i melodin.
Jag ville sjunga om Katarina,
Till träklangsflöjter och alcymbal
Men vindens toner blir sommarns sånger,
Jag bara lyssnar i björklövssal.

Det går en vind över vindens ängar,
Det fladdrar till i en tyllgardin.
Och jag ska skriva en sommarvisa
Med sol och blomdoft i melodin.
Det går en flicka i aspelunden,
Jag har ett gulnat fotografi.
Med åren blev hon en dröm, en saga,
En ensam vandrares sympati.

Jag ville skriva en liten visa,
Där ögonblick blir till evighet.
Men ord blir stumma och toner döva,
Och visans tanke blir hemlighet.
Det bliver en hemlighet.

Jag vill ju bara sjunga
Jag vill ju bara sjunga

Det går en vind över vindens ängar,
Det fladdrar till i en tyllgardin.
Och jag ska skriva en sommarvisa
Med sol och blomdoft i melodin.
Det går en flicka i aspelunden,
Jag har ett gulnat fotografi.
Med åren blev hon en dröm, en saga,
En ensam vandrares sympati.

Jag ville sjunga om Katarina,
Till träklangsflöjter och alcymbal.
Men ord blir stumma och toner döva,
Och visans handling blir hemlighet.

Jag ville sjunga
Jag vill ju bara sjunga,
Om Katarina,
Om hur jag känner.
Jag stod under ditt sommarfönster

© Mats Paulson ”


När det blåste i alla träden, hade Katarina en stickad tröja på sig över klänningen.
Den dagen var det första gången jag såg henne le.
Hon satt på en av gungorna på skolgården.
En av lärarna kom fram till henne.
Hon skrattade lika vackert som hennes leende lyste.
Skrattet ekade för mig, trots att ingen annan hade tyckts märka det.
Jag följde efter henne hem den dagen, trots att jag inte vågade.
Hon vände sig om.
Stirrade på mig.
Jag kände tydligt att jag tappade tungan.

- Varför följer du efter mig? Undrade hon.

Hon gjorde mer än bara undrade. Hon tittade på mig. Jag granskade hennes ögon. Skrikande blå.

- Jag tycker att du har så fina ögon, svarade jag.

Jag insåg att mitt svar var helt fel egentligen.
Men det fick henne att skratta sådär igen.

- Jag är sen hem, sa hon sedan.


Sedan vände hon sig om och fortsatte gå.
Jag sprang förbi hennes hus och gömde mig när hon gått in.
Sedan väntade jag, länge, länge.
Mitt hjärta slog så fort hela tiden.
Jag förstod inte var det var.
En pojke som jag på sexton år, förstod oftast inte mycket.
Men jag lärde mig tidigt, att jag förstod mer än min mamma.
Hon var ganska dum ibland.
En gång sa hon att pinnar finns det flera av i skogen, och alla är nästan likadana.
Det var dumt sagt.


Det gick knappt att tänka.
Skriken från huset blandades i gråt.
Jag ville inte höra.
Men jag brydde mig, jag ville inte att hon skulle vara förtvivlad.
Aldrig hade jag varit modig, och det var jag inte nu heller.
Ändå överträffade jag mig själv den dagen.
Jag vacklade fram till fönstret, och kikade försiktigt in.
Varför satt hon bara där?

Katarinas blick vilade tomt, tyst framför sig. Att hon gråtit syntes alltför tydligt. En kvinna kom inspringande, med händerna för ögonen. Katarina blundade hårt. Hon satt som bönfallen, med händerna hårt knutna under hakan. Kvinnan i rummet kastade sig över Katarina, la armarna om hennes axlar och tillsammans kröp de ihop så långt upp i sängen de kunde komma.

Man kunde se händerna skaka.
Jag såg hjärtat dunka innanför tröjan på dem båda. Fort, fort. Hårt, hårt.
In kom en man.
Varför slog han dem så kraftigt?
Varför lät han Katarina blöda?
Varför lät han de båda lida?
Så som han skulle lida efter det, efter att krossat hjärtat på någon så unik.
Varför, frågade jag, varför?

- Karl! Vad gör du här?
- Mamma?

Som en mamma borde, sprang hon fram och kramade mig.

- Vad gör du?


Jag kunde inte annat än peka mot fönstret.
När vi kikade in båda två var där tomt.
Hon ruskade om mig i håret.
Sen sprang jag därifrån.
Kunde inte mamma ha fått se?
Varför lät Gud inte Katarina få ett finare liv?
Vad hade hon gjort, gjort för fel?
Jag sprang den långa vägen hem.
Jag lämnade mamma, men jag visste att hon förstod att jag var ledsen.
Så jag lät henne vänta på mig.

Den natten drömde jag om prinsessor och häxor.



Jag och Katarina fick ett skolarbete tillsammans.
Ofta tittade jag på henne i smyg.
Jag flyttade mig närmre henne, låtsades att det inte var planerat.
Hon log inte ofta.
Därför gjorde det mig så lycklig när hon gjorde det.


- Vem älskar du? Frågade hon en dag.
- Vem jag älskar?
- Ja.

Hennes ögon var så djupa. Hon talade så tydligt, så ärligt.

- Jag älskar dig, svarade jag, av hela mitt hjärta, Katarina.


Jag förväntade mig kanske aldrig något.
Men med hennes unika språk trodde jag på något bättre.


- Okej, då skriver vi om oss två, sa hon bara.


Den hösten var skolan det bästa om dagarna.
Dem tillbringades tillsammans med Katarina, och med vårat arbete.
Ena dagen var hon mer rödgråten än den andra, och det var hemskt att se.
Mitt liv kretsade kring henne.

När vi en dag var klara med arbetet läste vi igenom det.
Vi bestämde oss för att försöka göra texten verklig.

- Får du gå ut för din pappa, då? Undrade jag.

Hennes ögon stirrade tomt på mig.
Jag insåg vad jag sagt.
Jag hade gjort fel, det bästa jag kunde göra var att följa mitt inre nu.

- Vad vet du om min pappa?
- Allt. Och jag ska hjälpa dig.
- Det ska du inte alls det.

Sen gick Katarina. Hennes klänning fladdrade runt benen. Hon var sprudlande vacker. Jag satt kvar och grät. Läste igenom ett av Katarinas papper.


”Rädda mig, skrek prinsessan

Ingen tvekan fanns hos en prins

Men han var ingen prins

Han var den modigaste bonden

Klättrade upp för alla branter

Satt på alla hästar

Sjöng högre än alla andra

Rädda mig, skrek hon återigen

Som kungligheter befaller, skulle draken döda

Tänkte inte låta någons glimt lysa

Hos kungligheter

Men bonden sprang

Draken skulle döda

Det fanns ingen tvekan på jorden

Rädda mig, skrek hon

Draken räddade henne ”


Livet var orättvist.
Mer för Katarina än för mig.
Jag skulle klara av det här.


Jag visste att hon var arg på mig.
Men ändå som vi hade bestämt, gick jag till platsen där vi skulle mötas.
Jag hade kavaj på mig ikväll.
Vet inte varför.


- Karl, viskade hon bakom mig.

- Ja.

- Hej.


Sedan gick vi.
Denna gång hand i hand.
Varför slog mitt hjärta så hårt?
Det gjorde nästan ont.
Jag tittade på henne.
Hon log helatiden, så förtrollat.


Den kvällen levde jag tillsammans med Katarina.
Ingen av oss nämnde något om hennes pappa.
Vi var som texten vi skrivit.
Hennes ögon bländade mig, så mycket lös de.
Jag fick min första kyss den kvällen.
Det som var så levande, hade blivit till ironi efteråt.
Men ändå, hade jag fått några sekunder av henne.
Och det kändes som dagar, år.

” De var galna där nere
Det var dunk och det var dans
Det var egentligen ett vrede
Man fanns typ ingenstans

Och jag försökte flyga därifrån
Med långa lätta steg
Jag gick med honom
För han bad och teg

Och i mörka nätter på Hagas gator
Fanns tysta ljud och fullt med skator
Du skrek och jag sa
Var nu tyst för vi ska sjunga något bra

Taxichaufförer
Hade rymt för längesen
Och det var tomt från dåliga körer
Sen visste jag att du var den

Jag visste inte att fina nätter fanns
Men du lärde mig något
Och livet blev en dans

Och en morgon med fågelkvitter
Åkte jag hem, jag skulle kanske söka dig på twitter
Hjärtat sprang snabbt som en gepard
Du var mitt nya mastercard

Och i dagar därefter
Som man lärt sig -kärlek fortsätter
Och månader bredvid min telefon
I mitt huvud var du ett irriterande dån

Och så fortsatte det
Hjärnan var sprängladdad nu
Du var otroligt het
Och det enda som fanns var
Du, du, du… ”


Det som jag hoppades skrämde oss båda var,
”I månader bredvid min telefon.”
Men dagarna efter blev som vanliga dar.



Jag pratade med min mamma.
Jag sa vad jag sett hos Katarina.
Hon sa att bevis var viktigt.
Så jag tog med henne till Katarinas hus.
Mamma litade på mig bara av att höra skriken där inifrån.
Han kramade mig så länge, så omsorgsfullt.
En kram som sa att det gjorde ont i henne.
Sedan sprang hon in i huset.
Det var Katarinas pappa som öppnade.
Jag vill inte berätta om hur han såg ut.

Efter den dagen var Katarinas pappa fast.
Det var jobbigt för Katarina.
Men hon såg på mig så annorlunda.
Jag älskade hennes rum.

Det var mörkt.

Det var så likt henne.

Varje gång hon satt ner, satte hon sig som en krigsfången.


En dag gick vi en av våra promenader genom stan.

Vi höll varandra i handen.

Jag tänkte att jag levde som i en dröm.

Tittade på Katarina.

Hon grät.

Det gjorde hon ofta när vi var ute och gick.

Hon skulle visa mig ett ställe sa hon.

Jag vet inte varför vi började springa, men det var som att vi skulle missa något annars.

In i skogen, upp för berg sprang vi.

Sedan till en brant klippa.

Där stannade hon.

Vi kollade i varandras ögon.

Höll händerna lite hårdare.

– Tillsammans, sa hon.



Fyra år senare gick mamma till vår grav som hon inte besökt sedan begravningen. Hon la rosor där. Sedan skrattade hon högt, djupt, och länge.