Jag lär mig att känna. Ta in den kalla vinterluften och känna läpparna bli i en nyans av blå. Låter armarna hänga längs sidorna och de spretiga fingrarna i randiga vantar koncentrerar sig på att inte knytas ihop. Jag bär en ilska. Jag påminner mina axlar om att slappna av och fötterna att landa mjukt. Ilskan är en sten i bröstet. Ilskan hugger och kittlas. Den har en systersten som heter Sorgen och bor i halsen ibland och i magen ibland. Det är en ilska av att känna sig missförstådd och utelämnad och helt ensam i världen. En sorg över att behöva ha min sten av ilska där hjärtat ska sitta.
Stenen är kall. Isande kall och skär mot vinterkylan. Den hugger och hugger och får inte plats i mig. Det gör ont i vänstra revbenet och jag tror att det spräcks. Sorgen är varm och tung. Den tar sig upp i halsen och får fram en ständig hosta. Sedan faller den med en duns ner i magen och ligger och trycker. Gör mig ständigt illamående och får mig att vilja kräkas.
Smuts bor under huden. Jakt på renhet i min huvudvärk. Jag mår fysiskt dåligt.
Jag har hundra nålar i mig som sticker mig. Jag går tyst. Jag har mina utbrott instänga och ångestattacker gömmer jag allra längst in. Det kliar inuti. Jag måste fly ur mig själv. Men jag vet inte hur man gör.
Jag orkar inte gå upp och inte sova och inte äta. Jag gör så gott jag kan. Men jag vet hur mycket en omgivning kan kräva. Blir jag bättre så ska jag vara bäst.
Det kalla, tomma rummet med stirrande leksaker inne på bup drar isär mig. River i öppna sår och drar med sega knivar i mina ärr. Bankar hål i ett trasigt huvud och får mitt inre att tiga. För dem är jag ett barn som ska försvinna från deras avdelningar snarast. Barnet som ska helst ska glömmas.
Deras inre ljud som skriker ifrån dem sina egna problem. Ett tjat i deras huvuden om andra och de glömmer sina själar. De vill lika långt bort ifrån sig själva som jag. Vi alla vandrar samma flykt från livets steg.
Vi blir aldrig tillräckliga. De säger till mig att 'jag skriver bra men hon skriver bättre' 'du är smal men inte överdrivet' 'du är duktig men inte som han'. Jag räcker långt men inte längst. Jag är liggandes raklång och stäcker ut min längsta arm. Något drar mig i fötterna.

Att alltid ha varit okej och sjunka lägre. Att ha en dröm och kasta den med förakt mot misslyckande. Att se någon i ögonen och vika undan först. Stilla händer som börjar darra och ett hjärta som krymper. En seg själ som dras itu och du ser bara på. Längre kan du inget göra. Spring bara spring.