Nästan varje gång du sluter dina ögon så hugger det till. Av hur jag känner. På långt, långt avstånd, hur du andas. Hugger till, där, mellan hjärtat och lungorna. Där brukar du berätta om deras livsfilosofi, som inte skiljer varandra åt någonstans, som är så ytliga, och fulla med mer hat än vad vi någonsin kunnat ana.
Att de gråter. Mer än oss. Mer än vad våra skratt någonsin fick se. Där kring vattenytan bottnade vi aldrig. För jag såg aldrig dina ögon slockna. De var alltid så intensiva, blickarna. De gick igenom. Skakade om nerverna. Bet sig fast i blodet.
Om du skulle kunnat se. Skulle du ha sett?

Dig ser jag alltid. Du skär och skär i kärleken och det tar aldrig slut. Den går aldrig av. Dig kommer jag aldrig åt. Du är den enda som någonsin vågat. Velat få den att gå av.
Vi får aldrig uppleva himmelens täta, blåa färg. För oss blir det så mycket mer, allting. Och i oss gör det aldrig ont.
Nu gråter löven. Nu gråter träden, stenarna, markerna. Nu gråter solen. Nu gråter deras kroppar.
Vi hade levt så mycket längre, om vi inte hade drunknat i deras tårar.