Kanske borde hon ha tagit de fula kängorna i alla fall. För genom hennes tygskor tränger sig den våta marken igenom och hennes tår känns som gjorda av metall, små nålar som sticker i skinnet tätt bredvid varandra. Som om tårna somnat fast det gör tusen gånger ondare. Märker också att fingervantar är för kallt. Precis som tårna så är det kallast längst ut om fingrarna. Hennes hjärta dunkar jättefort och skulle hon ha ställt sig närmre gatulampan så kanske hon skulle ha sett hur det slog genom jackan. Jackan som mamma hade valt och som var stor och svart och ful. Jackan som man såg tjock ut i. Men som hon hade ändå för att det var för kallt för alla andra jackor. Och mössan hade åkt ner för långt för den var lite lite för stor. Hon orkade verkligen inte frysa mera, inte ta upp händerna ur fickorna och rätta till det. Han var tre minuter sen nu. Här, precis här, längst ner på andra Långgatan utanför pressbyrån skulle de mötas. Och hon hade gått in på Pressbyrån och stått där en stund och tittat ut med tom blick över några kexchoklader och en kyl med Coca cola och Fanta och sett ut som att hon inte riktigt kunde bestämma sig, bara för att hon skulle få värma sig lite. Dumt nog gick hon ut alldeles för fort för att hinna bli varm och hon kunde inte gå in där igen ju så nu fick hon stå här och frysa. Hon vickade på tårna bara för att få veta att de satt kvar. Och skosnöret på den högra skon hade gått upp och lagt sig under foten. Hon hade inga strumpbyxor under jeansen idag för de svarta låg på tvätt och om han skulle se hennes andra par som var rosa med blommor på så kanske hon inte hade varit okej så därför tog hon inte dem. Därför var benen så himla mycket kallare nu än vad de hade varit om hon hade tagit strumpbyxorna och lite ångrade hon sig. Nu var han fem minuter sen och hon var tvungen att börja vicka på fingrarna också för de kändes knappt heller. Skulle hon gå in igen? Nej han kanske kom snart. Skulle hon gå och möta honom? Nej hon visste ju inte vilket håll han kom ifrån. Skulle hon skicka ett sms och fråga var han var? Nej då kanske hon skulle verka tjatig. Och det var ju pinsamt att hon var där före honom. Så hon stod kvar. Vickade på tår och fingrar, och stod kvar. Väntade. Tittade åt så många håll hon kunde samtidigt.
Tog fram mobilen emellanåt och bytte bakgrundsbild hundra gånger, tänkte på vad han skulle tänka om han råkade se den och bytte till den som var mest okej. På bilden var det en svart bakgrund och ett citat.
If I could change one thing in life, I’d make time for us.
Fast han kanske trodde att hon menade dem om han såg det. Så hon bytte igen. Nu var han åtta minuter sen. Exakt åtta minuter och tjugotvå sekunder. Så kom hon på de två cigaretter hon tagit av sin mamma kvällen innan för att hon tänkt vara okej och bjuda på en när hon skulle träffa honom. Nu tog hon fram en och satte den i munnen och tände den och blåste ut rök i den kalla kalla luften men ångrade sig sedan när fingrarna höll på att frysa till is och att hon nu inte längre kunde bjuda honom. När cigaretten var slut trampade hon på den och såg på klockan igen. Och nu var han fjorton minuter sen. Då gick hon. När han var femton minuter sen och han sprungit dit och såg att hon inte var där så väntade han i fem minuter men sen gick han också.