Nu tror ni människor, att jag har blivit lycklig, dem senaste dagarna.
Det ni inte ser, är att jag plågas mer än någonsin.
Jag skrattar, skämtar, skrattar igen.
Det är det ni ser.
Men ser ni
Sorgen i ögonen på dagarna, ångesten i mitt bröst, de osynliga händerna vid min rygg och hals,
Ser ni
Tårarna på natten, mardrömmarna när jag sover, nu stryper de osynliga händerna mig.
Ser ni
Panikångest attackerna i skolans toaletter, ser ni gråten i min hals, när jag verkligen försöker göra mig förstod.
Ser ni
Hur lusten efter blod växer.
Ser ni
Hur demonerna skämtar om mig, driver med mig, och får kontrollen över mig igen?
Nej, jag skrattar ju.