Jag har umgatts med augusti i en manads tid. Alltsá ar det ganska exakt ett ar sedan vi sist talade med varandra.

Och det var i ravinen. Den dar lilla skanska Grand Canyon som i fel arstid och fel vinkel ser ut som ett grasklatt avkapat avloppsror, men som under ratt arstid och fran ratt vinkel ser ut som dalen i Landet for Langesedan med sina graskladda sluttningar och flod i miniformat som stracker sig flera hundra meter framat.
Dar satt vi, du hade tagit med dig tevatten i en termos och hemmagjorda matmuffins. Jag hade med mig en dosa snus och en pase losgodis. Du hade sa klart ocksa tagit med tva stora glas till teet. Jag visste varfor, for du tycker sa mycket om att se den kalla mjolken blandas med det heta teet. Du brukade saga att det var som att titta pa en graffittimalad solnedgang i rorelse. Dar satt vi i sluttningen och inmundigade var picknick. Jag satt och tittade pa en colaburk som flot i backens klara vatten nar du sa: "Du vet Sisyfos?" Du vantade ett halvt ogonblick som for att du kom pa att fragetecknet formodligen var onodigt. "Att likna livet vid hans heltidssyssla kan val i sig vara ok men frantar inte det oss var frihet? Att vi trots meningslosheten och upprepandet trots allt kan gora nagot roligt och att man faktiskt kan valja uppfor vilket berg man vill knuffa sin sten... huruvida man kanske vill lyssna pa musik samtidigt som man knuffar... eller ja du fattar."
Och ja, visst fattade jag. Jag forstod vad hon menade filosofiskt, men framforallt sa forstod jag pa kanslan i min mage vad hon ville saga med sin liknelse; det dar javla berget som man "kunde" byta ut mot ett annat.
Sen en manad eller tva tillbaka hade vi namligen borjat vava vara vardagstradar i lycklig men parallell tystnad. Jag tittade bort nar det passade och Alice tog pa sig sina horlurar nar det var lagligt. Det var som om vi hade paborjat slutet men ingen av oss ville erkanna det. Det kandes som att lasa en spokhistoria som ar ganska daligt skriven men som man anda tycker hemskt mycket om: framforallt vet man hur slutet gar till men det ar inte mindre skrammande for det.
"Mm, visst har du ratt i det du sager. Men om jag ska vara trakig sa tror jag inte att Sisyfosmyten var tankt sa mycket som en existentiell allegori som den var tankt som det helt enkelt varsta tankbara straffet i antiken." Tystnad, ett bortkommet leende. Tre valdigt varglika Huskeys springer forbi bakom henne. Det kanns pa nagot avlagset satt som Den Oandliga Historien. Hon forstod mycket val att jag forstod. Hon stallde ned sitt glas med bleknad solnedgang pa filten och liksom laddade med djupa mentala andetag: "Jag kom in pa skolan."

(forts. foljer)