Min har dålig balans och han faller mer än ofta.
Så när han var på korttidsboendet i väntan på att
få komma till ett särskilt boende kom förslaget upp
att han borde han en skyddshjälm. En sådan skulle
beställas av personalen där... Guld, sa jag!

Efter några veckor kom besked att det fanns inga
hjälmar för vuxna bara för barn. Jag undrade vad jag
skulle göra då... Jo, sa personalen, ta hit en cykelhjälm.

Jag tog dit min mans cykelhjälm. Men när han tog på
sig den, visade det sig att knäppningen var trasig.
Jag tog den till butiken där den var köpt för att få
den lagad. Men inte lagade de cykelhjälmar där.
Men sa jag den är ju nästan ny... Nej, sa de
det blir att köpa en ny!

Jag tog den till skomakaren, han kommer ifrån
Bosnien tror jag. Han lagade knäppningen fint
och elegant nästan på nolltid! Tjusigt!

Min mans hår växte blev så långt. Jag klippte det.
Men det såg inte bra ut alls. Jag kunde inte med min
brutna handled rulla honom i rullstolen till frisören.
Så jag gick till mans frisör, en libanes, och så snygg
och frågade honom om han kunde uträtta underverk...
-Visst, svarade han. Jag frågade då om han kunde
komma till korttidsboendet och klippa min mans hår
eftersom jag inte kunde rulla min man till honom...
-Självklart, sa han, att det kunde han visst göra!

En dag när jag med bara dörrnyckeln i handen sprang
ut för att posta ett brev, så såg jag en nyöppnad butik,
som jag inte hade sett innan. I skyltfönstret låg en tidning
som verkade intressant, jag gick in och frågade om de
kunde lägga undan den tills nästa dag... Då jag bara var
ute för att posta brevet inga pengar alls hade tagit med.
-Men, sa flickan i butiken, ta med den på direkten, du
vill kanske läsa den redan idag Betala kan du göra
i morgon. Och förresten det är det sista exemplaret
vi har så ta du den... När jag var inne nästa dag
och betalade tidningen fick jag veta att hon var
ifrån Rumänien...

När de sen såg att min man satt i rullstol sa de till mig
att skulle jag gå någonstans där det är svårt att ta in
med in rullstol, då kan din man få vara hos oss. Ett sådant
erbjudande hade jag aldrig fått innan så jag blev ju så
klart jätteglad och jag tänkte, så bra... Är det sant?

Men min man han blev ännu gladare när han hörde att
han skulle få stanna till hos en vacker flicka och sedan
när hon berättade att hennes kusin arbetade också
där i butiken då log han med hela ansiktet och sa:
-Här stannar jag gärna!

Och så är det oftast också när min man och jag är ute
och rullar på de, som allra först erbjuder oss hjälp är
invandrarna, så jag säger bara detta:
-Hur skulle min man och jag ha klarat oss utan er...