Det brinner en eld i natt
där i den norra polcirkeln;
min tinning
Kanske är det saltet
som jag så envist blandar i tekoppen
Kanske är det bara natten som gnager i själen
Elden bryr sig inte om vilket
det knastrar och glöder
allt medan revbenen förkolnas

Det sägs att det exakta läget för polcirkeln
förflyttas
med hjälp av gravitationen
och månen

Stjärnorna reflekteras i natt
Reflekteras i stillastående ögonvitor
men månen verkar handlingsförlamad

Gravitationen däremot
sliter och drar
Tvingar ofrivilliga knäskålar
att färgas blå
mot asfalten

Det är svårt att andas i ett vakuum

Jag vet att jag säger
att jag ingenting vill ha
men min själ tillhör poeten
och min tunga aktrisen
Två sidor
av helt olika mynt
som båda ryms i min ficka

Månen stiger över gatlamporna
och knäböjandes i mörkret
finns inte rum för några kulisser
Så hur mycket jag än ler
och hur kaxigt jag än rycker på axlarna
så ekar hjärtat tomt

Polstjärnan skickar sitt tusenåriga sken
ner mot siluetten av ett jag
utan mask
Påklätt naken under vintergatan
och med två mynt
tungt vilande
i handflatan