Duktiga människor brukar försvara sin duktighet, med argumentet att ”gott nog” duger i de flesta sammanhang, men ingen vill väl ha en medelmåttig hjärnkirurg eller en förlossningsläkare som tar sitt jobb på ”lite lagom” allvar. Och visst kan man försöka idealisera duktigheten, men i ärlighetens namn är duktighet inget annat än ett slags köpenskap. När jag slår knut på mig själv, säger ja till allt, och presterar bortom vett och sans, då köper jag kärlek. Sedan tänker jag på dig, som inget gör och förväntar dig att jag ska älska dig i alla fall. Vad för slags köpman är du?