Puls. Smaka på ordet. Står det inte för det ultimata livet? Utan puls. Död. Oåterkalleligen borta. Dömd till förruttnelse och att spädas ut med alla annan jord och träck som vi trampar på. All intellektuell skärpa som ett bortblåst andetag. Ordet Puls har karisma.

Mitt första riktiga jobb var på ett skeppsvarv. Det hade puls, fast det var en mycket stor arbetsplats. Varje gång, ca en gång per månad slog den till. Alla märkte av den. Den var sjösättningarna. Liv skapades genom att skeppen bringades att glida längs sina stapelbäddar. Varsamt bromsades farten av släpande kättingar. Rodret kom i vattnet, sedan hela aktern, skrovet, och till sist fören som gjorde en artig nigning mot de församlade på land, som just döpt henne. Hon fick liv, värdighet. Pulsen började slå, men ännu utan andetag. Nu skulle hon växa till sig med diverse maskiner och inredning. Uppfostras med slipning, målning, testning, för att sedan som fullvuxen utföra sin vuxenuppgift på ett många gånger vildsint hav. Hennes maskin var pulsen, hennes olja dess näring, hennes årliga dockning dess vårdcentral, hennes avgaspuffar, dess andedräkt.

Sedan slutar livet, hennes stoft förvandlas, hennes stål blir något helt annat. Ett lik på havets botten, eller aska i skrotgårdarnas krematorier. Hennes gärning återspeglades i rederiets räkenskaper, och hennes minne finns i form av fotografier och reseberättelser. Hon har gjort sitt. Bilderna blirallt blekare med åren. Hon glöms bort.

Denna puls kände vi alla. Trots att det rörde sig om ett dött ting av stål, så förenades vi alla i samma positiva känsla som vid all annan födelse. Mera arbete, förhoppningar, förväntningar och någon liten besvikelse, som dock för till nya tag. Som ens mer eller mindre outtalade tankar om det hjälplösa nyfödda barnet, som än så länge inte kan göra någonting själv. Utom att andas

Och slå sin puls.

Och andas.

Vad månde bliva?